VILL BARA PASSA PÅ ATT...

ÖNSKA ER ALLA EN RIKTIGT GOD JUL...

OCH ETT GOTT NYTT 2008 !

MITT BESLUT KÄNNS HELT RÄTT

"JAG OJKAJ INTE MER"

Ja hon sa så, kvinnan. Var tredje minut i ungefär sex timmar. Då kan jag säga att jag var ganska trött jag också. På henne! Men i dagarna har jag funderat mer och mer på det där, "ojkaj inte", och har kommit fram till att det gör nog inte jag heller. När det gäller att hålla i gång bloggandet alltså.

När jag skrev mitt, för min del banbrytande inlägg "Bearbeta", den 4 juni i år. Det var dagen efter vi lagt upp Vit Lilja, svägerskan och jag. Så trodde jag faktiskt inte att jag skulle överleva att någon jag kände läste det inlägget. Men det gjorde jag. Och jag växte med förtroendet som det gav. Men jag fick även ett större förtroende för min omgivning. Och en enormt mycket större tillit till män, det bara måste jag säga.

Om jag skulle försöka förklara HUR dåligt jag mådde då, vid tiden när jag började blogga. Så vet jag inte om det går. Inte av rädsla då, utan för att jag har lämnat det stadiet bakom mig. Men jag kan säga sååå mycket att jag har svårt att minnas att jag någonsin varit ledsnare än jag kände mig just då! Och det tog fram till den 18 oktober innan det vände! Det var runt 14-tiden på dagen! Och hur kan jag nu säga det, så där exakt på datumet? För att jag kan det!

Botten var nådd! Veckan hade börjat för jävligt och jag kände mig totalt värdelös! Hade ingenting att ge. DÅÅ, när jag berättar för min vän, kvinnan med social fobi, att jag mår verkligt illa. Dåå bjuder hon mig på lunch på sin fantastiska balkong, med vida utsikt över både stad och hav. Jag noterade en CD-samling innan jag gick ut på balkongen och vi kom överens om att jag skulle spela skivan med stadens förmåga. Han sjunger som en blandning mellan Frank Sinatra, Johnny Cash och Leonard Cohen. Och när låten After the lovin´strömmar ur högtalarna händer något i mig. Och livet vänder. Äntligen. Glädje strömmar igenom mig. Och jag trär denna smultron-upplevelse på mitt inre strå, men vågar knappast tro att det är sant. Att livet vänt. Trots att egentligen INGENTING har förändrats! Mitt liv ser utåt sett precis likadant ut som det gjorde för ett halvår sedan. Och jag lever fortfarande mitt liv ensam. Men JAG är annorlunda. Jag KÄNNER mig annorlunda. Och på utbildningen får jag ett enormt utrymme för att både växa och blomma. I mitt framtida yrke, visst, men främst som människa tycker jag nog. Det är det viktigaste för mig.

- Och du, Christian, har stor del i det, skall du veta. Jag kommer alltid att vara tacksam mot dig! För all framtid. Du är en underbar människa och vän.
Men när det gäller att lägga undan bloggen, så kan inte ens du få mig att ändra mig. Just nu i alla fall=)

Jag kanske dyker upp igen. Det vet man aldrig. Bloggen kommer att ligga kvar, för nu åtminstone. Och det lär kunna dyka upp ett och annat foto då och då, för det är roligt att publicera fina bilder här. Under mitt senaste långa skrivuppehåll har jag tagit mig en rejäl funderare och kommit fram till att:
Jag har inte all den tid jag behöver för att skapa det bloggnät som krävs för att få fler än två till fem läsare per dag. För att bara inte tala om: i genomsnitt en kommentar per vecka. Jag inser nu att det skulle krävas så mycket mer för att det skall kännas meningsfullt att skriva dagbok offentligt. Det är exempelvis sååå nedslående att dag ut och dag in läsa: DU HAR INGA KOMMENTARER, det erkänner jag mer än gärna. Och "over all" så ger det mycket mindre än det tar. Och jag har varken den tid eller energi för att försöka förändra det. Nu i alla fall.

Jag har min fantastiska utbildning. Och en sista, förmodligen stentuff, termin kvar att lägga all min energi på. Dessutom är de sista fyra veckorna jag har kvar här, vid havet, väldigt viktiga för mig. För nu händer massor i spåren av allt jag lärt under... ja flera år egentligen. Och jag vill verkligen vara i det. Och njuta så mycket jag bara kan helt enkelt; Livet är för viktigt för mig just nu=) att passa på och vara I! Inte sitta på min kammare och skriva OM.

Tack till alla er som läst, och stannat kvar. Speciellt ni som skrivit till mig. Ni har lagt ner själ och hjärta. Det både vet, och känner jag! Och jag vet nu också att jag inte är ensam om att känna som jag gör, över hur mitt liv blivit. Men framför allt när det handlar om ensamheten. Kanske försvinner den nu också, av bara farten. Vem vet?!

VAD GÖR MAN...

...när träningskortet ligger obrukat i ryggsäcken? Jag FATTAR inte vad det är med mig... blir förstummad. Och det vill till att få tyst på mig!
Så länge jag gick i grundskolan så bara avskydde jag allt vad gympa hette. Men i samma veva som jag gick ur nian anlades ett motionsspår i radhusområdet vi precis flyttat till. Jag följde med mamma och hennes väninna dit och gick något varv i början. Sedan testade jag att jogga "mellan antal lyktstolpar". Snart nog gick jag dit själv och inom ett år joggade jag mellan tre och fyra mil i veckan. Det blev ett gift. Och vädret hade ingen inverkan. Minns att jag sprang i snöslask upp till knäna och kom hem som en dränkt katt och vred vattenkaskader ur både hår och strumpor. Ensam - sprang jag. Vardag som helgdag, förmiddag som sen kväll. Och folk frågade hur jag orkade. Och tyckte det var konstigt att jag vågade. Vågade? Nej jag fattade inte ens frågan. "Ja, i mörkret?" Men det är ju elljusspår? Nej, jag har aldrig haft vett att vara rädd... Förrän jag blev sjuk vill säga. Men det kan vi ta en annan gång. (Delar har jag berättat i början av mitt bloggande.)

Som 19-åring började jag även träna styrketräning, och älskade det. Så det blev 2-3 gånger i veckan - på väg till och från jobbet. Som jag för övrigt cyklade till, två mil tur och retur! Och på jobbet gick jag, när jag inte halvsprang, i åtta timmar per dag. Ja, konditionen var det rakt inget fel på. Människor i min omgivning bara pustade: Hur orkar du? Samtidigt som de klagade över att de aldrig kom igång själva. Jag fattade inte vad de menade. Det var ju för att jag tränade såå mycket som jag orkade. Hur skulle jag få dem att förstå att det bara var att sätta igång, sedan löste sig resten av sig självt. Och nu sitter jag här. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Och har hoppat över träningen i dag igen. Det har jag förresten gjort sedan jag köpte kortet. Fy, vad trött jag blir på mig själv. Nu få jag banne mig ta mig i kragen. I morgon, efter jobbet så... Nej men då har vi ju bestämt att vi skall... Just nu är jag sååå tacksam för mina aktiva år, och för att jag vet hur gott jag mår av att träna. För hur illa det än är med disciplinen i dagsläget, så vet vad jag strävar mot. Och jag är alldeles för enveten för att ge upp. Någonsin!

TRÖTTHET

Supertrött är bara förnamnet. Sovit såå dåligt i natt. Vaknade 4 i morse! Och har kämpat på med olika projekt för att bli färdig i tid. Det gick - nästan i alla fall. Ja, ja jag vet att jag blev några minuter sen. Men det var inte bara mitt fel. Så det så. Jag brukar säga att enda gången det är sååå bråttom att det är värt att stressa livet ur sig för, är när man räddar liv. Och DET har jag lyckats med - ett par gånger. Förutom det finns inget LIKA viktigt. Livet är egentligen den enda riktigt svåra förlusten vi människor gör här på jorden. När en av mina bästa vänner begravdes för några år sedan - 42 år gammal - sa prästen att "Sorgen är all den den kärlek som blir över." När man tänker så kan en deadline te sig ganska futtig.

Jag lämnar honom bakom mig nu. Långt bakom snart, hoppas jag. Helt outrett, outtalat, omöjligt att bearbeta, och totalt oförlöst känslomässigt! Fy fan vad tröttsamt. Igen. Och igen. Sådant är mitt liv. Men här känns det trots allt bättre. Jag är piggare och gladare, ja förutsatt att jag sover då naturligtvis. Därför oroar jag mig redan för att flytta tillbaka, till tomheten. Jag trivs här, har alltid gjort så enkelt är det.

"Orosmolnen" på mitt dagliga göra har tagit ledigt. Och det känns... tomt. DÅ är det högt i tak, vill jag lova. Men Christian är klippan. Och han har inte flytt sin kos, än i alla fall. Tur för mig!

Trivs kanske bättre här än jag egentligen har råd med!?

MER ÄN LOVLIGT SNURRIG

Advent är bland det allra mysigaste jag vet med hela julen. Speciellt första advent då. Ja, alltså den där inre känslan man kan locka fram hos sig själv. Vare sig det egentligen händer något speciellt, eller inte. Bara man bestämmer sig för det. Att verkligen njuta av det där allra första juliga alltså. Jag har haft som tradition, så långt jag kan minnas, att ordna med adventsfika för HELA min stora familj. I min lilla etta. Hrm. Ja, ja men finns det hjärterum...

SPA-dagarna var ljuvliga och jag lyckades faktiskt att ladda batterierna rejält. Skall nog försöka planera in åtminstone en sådan vistelse om året framöver... Det är värt varenda öre. Och uppoffring! Men allt har en ände, så även det allra bästa i livet! Men så var det ju det här med advent... och här, där jag befinner mig nu, har jag människor runt mig som verkligen känns som en hel, och helt otrolig familj. Som jag verkligen vill ta vara på alla tillfällen att lära känna så mycket jag kan. Och hinner innan jag flyttar hem igen, i mitten på januari. (Usch, det vill jag inte ens tänka på just nu.) Så jag bad dem komma. Allihop. Nu blev vi inte så många som vi kunde blivit. För det är ju naturligtvis en alldeles speciell dag för många fler än bara mig. Och alla har sina traditioner. Och mycket att göra just nu. Men det var så mysigt att gå här och plocka i väntan på mina goa vänner. Jag njöt verkligen av att få ha dem här några timmar. Ja, jag njöt tydligen så till den grad att vi glömde tända adventsljusstakens första ljus :-0 !!! Så det gjorde jag först då alla försvunnit hem i novembermörkret. Undrar vad SPA gör med en EGENTLIGEN?

Eller är det något annat lurt...?

SPA

Det har varit en tuff sommar, och en ganska tuff höst! När livet känts så där riktigt jävligt ett tag - så ringde jag min bästis, Maggan. "Vi måste ha en morot i höst!" "Ja?!?", hon blir lite förvånad ibland, Maggan, för hon vet ju inte riktigt hur hon skall tolka mig alltid va. "Morot?" Bokstavligt, eller? "Nej... alltså jaa, du vet för flera tusen spänn!" "OK!" Hon e toppen, eller hur? Och nu åker vi snart, UNDERBART! Om ett par timmar alltså! Vi skall njuuuta i två dygn. Och har bokat de två dyraste behandlingarna de har!!! TVÅ VAR! Det kostar att ligga på topp. Speciellt som studerande. Men vad gör man inte för hälsan och välmåendet. Det är ju fan så mycket dyrare att gå i terapi. Eller hur?

- Christian! Du sitter väl inte där och smygläser nu va? OK! Jag förstår att du e nyfiken. Ta hand om mina alster. Och läs dem ibland också. Och du, glöm inte bion på tisdag nu va?! ;=)

SÅ SKÖNT

Det är verkligen skönt att få ur sig allt gammalt skräp, här, på MIN fina blogg. Om någon sagt till mig för fem månader sedan, att jag skulle våga skriva -och öppna mig- så totalt som jag gör här, så hade jag aldrig trott den personen. Visserligen gör jag det anonymt. Men jag har ju också lämnat förtoendet och adressen till vissa utvalda. Både män och kvinnor. Och det, att jag även lämnat den till män, är ett enormt steg för mig. Den ena killen arbetar jag ju till och med tillsammans med varje dag. Christian. Vilken kille! Vilken vän han är. Och vad stort det är för mig att ha en man, som jag kan kalla min vän. Oerhört stort!

Min goa svägerska har varit på besök hos mig i helgen. Vi skulle ha gått ut i går. Men ingen av oss orkade. Vi är trötta högskolestudenter som bara fastnar i soffan när vi sätter oss där! Ja, jo så var det vädret förstås. På kvällskröken ven vinden full storm i hustaket. Det blåser ju som sjutton här vid havet, när det väl blåser. Och så blir det så där klirrande kallt. Så vi sjönk ner i värmen av stearinljusen i stället.

Men på dagen var vi ute på stan och kollade affärer. Jag köpte förresten ett nytt vackert läppstift. Lancomes 331, i knalligt Cerise! Yvonne säger alltid att jag passar så otroligt bra i sådana färger. Den kvinnan är underbar. Vissa människor får en att känna sig tråkig och totalt färglös. Men så finns det människor som Yvonne, som får en att stråla i all världens färger. Vilken vän. Och Jaa, tänk Judith! Tack min nyfunna underbara vän. Synd att det blev så stressigt i dag att jag inte hann ge dig den stora kram jag hade planerat. Du är så generös. En fantastisk människa! Och du: du äter precis VAD DU VILL ! Glöm inte det.

Själv håller jag på med en stenhård diet just nu. Och det går långsamt. Men det går NERÅT. Jag skulle så GÄRNA vilja komma i mina fantastiska, men för små kläder. De där jag köpte då jag faktiskt gick ner i vikt för några år sedan. Med hjälp av Cambridge-metoden. Men det var DÅ det. Min ämnesomsättning och mina tillväxthormon är ju inte riktigt som de skall vara efter hypofys-tumören. Och det är bara att acceptera! Men när jag, för ett par veckor sedan, släppte min hårda koll på vad jag åt. Och gick ut med killarna på lunch, några dagar bara, under en vecka, så gick jag upp! Nära tre kilo! Då skrev jag med röd tuschpenna i blocket som jag brukar använda när jag försöker gå ner några kilon... "NU ÄR GRÄNSEN NÅDD!" Och det var den. Bara så ni vet!

Tack för alla goda råd och omtänksamma kommentarer: Jag tar dem till mitt hjärta. Och polerar långsamt bort honom. Men det gör ont skall ni veta.

ORKAR INTE

Jag tror mig veta! Att du läser mig. Varje dag. Trots att du aldrig velat prata med mig. Hjälpa mig. Vidare. Ignorerad. Känner jag mig. En kommentar fick mig att fundera. Hon sa: Läs Rensa i röran. Det är omtanke. Någon där ute bryr sig om. Mig. Och min sorg. Men jag. Har kämpat så länge nu. Med det som är jag. Det de. Där ute. En gång formade. Till mig. De som inte kunde acceptera. Den jag var. Då. För så länge sedan. Och jag. Var för snäll. Snäll så jag var dum. De hånade mig. Och jag bara tog emot. Och svalde. Eller grät. Roligt. Med någon som blev ledsen. Så det fortsatte. År ut och år in. Jag blev skadad... Ända in i själen. Av att aldrig. Få duga. Vara accepterad. Av dem. Och trots att jag alltid bara tog emot. Aldrig gav igen. Så är det jag som kämpat. I åratal. För att förändras!? Bearbeta. För att jag - blir förälskad - på avstånd. I män som anser. Att jag inte ens är värd att prata med?! Skall jag förändras? För att...? Möjligtvis aldrig mer luras. Av falska inviter. Som jag naivt. Tar på allvar. Faller. Och då... Vänder du mig ryggen. Och jag. Bara står där. Och ser. Dig passera.

Jag skiter allvarligt talat i om jag passar in eller ej. Om du vill ha mig. Eller inte. Att du inte ens vill tala med mig. Att jag inte är värd NÅGONTING för dig. Och att förändras. För dig? Neej! Jag duger bra. Som jag är. Förbannat bra!

"POLERA BORT HONOM!"

Det blev en go helg! Och jag hann träffa båda mina systrar, ena svågern, ena brorsan, hans fru, mamma och pappa. Och framför allt båda mina ljuvliga systerdöttrar!

Satt i mina föräldrars skinnfåtölj och diskuterade deras förestående flytt. Som äger rum om bara ett par veckor. Plötsligt klättrar en liten två och halvtårig tuva upp i mitt knä. Sätter sig gränsle i över mina ben och lägger huvudet emot mitt bröst. Jag blev alldeles stum. Kom av mig fullständigt. Ja, alltså, kom inte ihåg vad jag skulle säga. För denna lilla har alltid varit sååå mammig att man knappt fått lov att ta i henne. Men nu fick jag kramar hela kvällen. Och äran att läsa två sagor för henne och storasyster. Det är sådana smultrontillfällen man bär med sig in i framtiden!

Ja, sedan var det brorsan, som hjälpte mig med däcken! Så nu är jag laddad inför vintern. Desutom hann jag med en mysig snabbfika med svägerskan. Vi planerar lite framtida affärsförslag. Och dessutom njöt jag av att dela syrrans och Harrys hem med dem. Vi åt gott och mös mest hela helgen. Och snackade massor. Om allt! Även min "tuggande blogg". Och bearbetning av livets baksida. Och så berättade jag godbitar om utbildningen och mina kamrater där. Framför allt Christian. Min första, och hittills enda killkompis.

Jag berättade hur vi bubblar över av skratt när "han" från förr kliver runt i huset. Han som tror att han äger hela stället. Inte ens när han renoverade vissa delar av det, dök han upp lika ofta;-)

Ja, ja det har han inget för, kan jag säga. Om det nu är så att han hoppas på det...! Jag lär av mina misstag.

Vi har även pratat om varför jag började blogga. Droppen. Den utlösande faktorn. Mannen jag blev förälskad i för ganska precis ett år sedan. Utan gensvar.

- Ett år?

- Ja vadå? Det brukar ta två för mig att komma över. När jag väl blir förälskad alltså!

Han rynkade ögonbrynen och tittade bekymrat på mig. Och sedan sa han frankt:

-Du måste polera bort honom!

HEMBESÖK

Naturligtvis är man aldrig förberedd när vintern väl anländer. Trots att allt pekar på att den kan dyka precis när som helst. Och nu sitter jag här. Tolv mil ifrån mina vinterdäck! Pinsamt! Brorsan har dem i garaget. Och syrran har sängplats. Så egentligen finns det ingen anledning att klaga. MEN det är sååå gott att krypa upp i soffhörnet på fredag, efter en lång arbetsvecka. Och bara njuta. Denna veckan blir det dock INTE så! I morgon eftermiddag bär det i väg till min hemstad. Ser jag det positivt, blir det säkert riktigt goa kramar när jag kommer dit. Från syskonbarnen. De ljuvliga tjejerna! Som blev så glada för kylskåpsmagneterna jag skickade med posten i förra veckan :-) Än kan så lite glädja dem. Sju och två och ett halvt år. Och gillar sin moster mmm!

Den senaste månaden så har det hänt saker med mig. Jag lämnar skräpet bakom mig! Och det är så underbart alltså. Dessutom har jag en KILLE att dryfta mycket av min problematik med. Jag kan verkligen snacka med honom som en vän. Något jag behövt länge. En man att snacka med om allt. För att lösa upp en massa knutar. Rensa och gå vidare. För jag står ut med ganska mycket. Men inte med att bli bitter. Ett öde värre än döden. Lite det varnar nog Christian mig för. När jag talar om att jag är livrädd för att bli förälskad igen. Jag klarar inte en potentiell platonisk kärlek till. Då dör jag nog hellre faktiskt. Jag har RÄTT att känna så! Jag har ju bara blivit avvisad då jag blivit förälskad! Livet igenom.

- Men du kanske missar någon. Om du är så rädd menar jag! Sa Christian bland annat.

- Vill någon mig något, så får han verkligen anstränga sig då! Det får ju alltid jag göra! Var mitt svar.

Det går an att vara tuff nu. Eller hur?

MAKTKAMPER

Helgen var helt underbar!
Den nya veckan har också startat bra. Om man bortser från den maktkamp jag halkat in i, som på ett bananskal. Jag fattar inte varför jag ofta hamnar i dylika situationer?! Den här gången är det starka kvinnor som försöker bortmanipulera en man som varit ansvarig för ett speciellt arrangemang i flera år. Kvinnorna vill ta över och bestämma det mesta. Dessutom pratar de skit om denne otroligt snälle man. Till mig! Det skulle de aldrig ha gjort. Han befinner sig inte ens i landet. Så nu har jag talat om vad jag tycker: Om dem, och om deras sätt! Säkert jättepoppis;-) Uppriktigt sagt så ger jag fan i vilket! För diskriminering är bland det absolut värsta jag vet. Och så har jag Christian som back-up! En ovan, men skön känsla! Att inte stå ensam när det stormar som allra värst.

För övrigt skall jag göra ett arbete om familjerådgivning. Var på föredrag i går. Om separationer, skilsmässor, och barnen i fokus på alltihop. Men även om: NÄR det är ok att inleda en ny relation och så vidare. Aldrig, kanske??! Hur lyckades jag få det på mitt bord då? Som inte ens varit i en parrelation... nån gång nånsin?! Livet är väl ironiskt ibland!

PÅ SÖNDAGSPROMENAD

VIILKEN VECKA...

...vi har i stort sett skrattat oss igenom hela veckan. Vad mycket det gör. Man känner sig glad i övrigt också. Grabbarna har massor av humor, och jag är inte sen att hänga på. Jag får mycket frihet i mina uppgifter, och får göra massor av roliga saker! Just nu kan jag knappast ha det bättre. Tänk att det kan svänga sååå fort!

Dessutom är det fredag... och after work! Så jag får skriva mer, under helgen... Om jag hinner ... För det är mycket på gång. Och ingen är gladare än jag. Njuuuter så länge det varar. Skål och ha en härlig helg... Det tänker i alla fall jag ha ;-)

Kort sagt

Jag snackade med Christian, han på andra sidan skrivbordet, om min blogg i dag. Han får faktiskt läsa den. TVÅ män som jag känner har fått adressen. Det är stora steg i rätt riktning för mig. Jag berättade för honom att jag allvarligt funderat på att ge upp skrivandet i den. Den fyller liksom inte sin funktion på något sätt. Ja, jag kan faktiskti inte riktigt föklara hur jag resonerar när jag säger så...

Då är hans reaktion så helt underbar:

- Men det kan du ju bara inte göra! Du måste ju tänka på dina läsare!

Den killen är bara hur juste som helst alltså. Så jag får väl hänga i ett tag till då då?!

ÅRETS PISSIGASTE MÅNAD...

...NOVEMBER! Hur ofta hör man inte det? MEN. JAG KAN BARA INTE HÅLLA MED! Än så länge har novembers första vecka varit full av solsken... och bara lite regn och blåst. Det kanske är som sägs: Inte hur man har det, utan hur man tar det. Jag reser mig nu ur en lång och djup svacka. Det är inget snack om att den bitvis har varit urjävlig. Men nu känner jag att jag lämnar den... sakta men säkert. Och därför också ser ljusare på tillvaron. Även i november. Mina värsta månader under året har varit: juni, juli och augusti. Slå det den som kan.

I början av sommaren kändes det som om jag nått ett avgörande vägskäl. Där min inställning till mitt liv var viktigare än något annat. För att jag skall kunna skapa mig en framtid att trivas i. Vare sig jag gör det som jag alltid gjort: Ensam! Eller tillsammans med någon.

Under många år reste jag ensam över halva jordklotet. Och njöt in i minsta detalj. Men 1996 hände något. Jag planerade, och åkte i väg själv på en nio veckor lång semesterresa till USA. Jag såg Niagara, Connecticut, New York, Arizona, Grand Canyon, San Francisco, Los Angeles, San Diego och Washington DC. Musikaler, Disney och Redford. Det var en fantastisk resa, som jag alltid kommer att bära med mig. MEN jag har ingen att DELA alla fantastiska minnen med. Så efter den resan tycker jag inte att det är riktigt lika roligt att åka själv längre! Jag skulle vilja lära mig segla. Och åka på en bilresa från öst till väst, tvärs över hela USA. Men inte ensam... Är det egentligen för mycket begärt? Visst kan jag förverkliga delar av mina resedrömmar med mina väninnor. Men det känns som om det inte längre fyller behovet av den nära samhörighet, som jag så länge längtat efter.

Just nu är jag i alla fall full av tillförsikt inför framtiden. För det som sker, det sker och det är bara att hänga med...

4 NOVEMBER - VILKEN MÅ BRA DAG!

Jag vill bara säga gonatt och att jag är så tacksam för denna gåva till dag, ja helg helt enkelt! Jag mår vekligen jättegott. Trots att jag vet att klockan ringer redan vid sex-tiden, och jag borde lagt mig för en bra tag sedan. Vilket väder vi har haft här i helgen. Och jag har tvättat bilen, tränat och umgåtts. Vad mer kan man begära... när slitet med den inre resan och all bearbetning äntligen ger resultat. Och i morgon är en ny dag på... Nja nu får jag hejda mig, för anonymiteten är otroligt viktig för mig. Annars hade jag aldrig fixat att så öppet bearbeta min problematik! Det är bara några ytterst få, och nära som vet...

ÄNTLIGEN FREDAG

Vilken go känsla denna fredag! Novembervädret kunde knappast vara bättre. Blå himmel och helt ok temperatur för att vara mitt i vintern. Och utanför fönstren glittrar havet djupblått. Vi får sluta lite tidigare i dag för att det är röd lördag i morgon! Och jag har bestämt mig för att njuta av helgen! Inte så svårt förresten, med tanke på att jag dessutom precis fick fyra CD-skivor av en lokal förmåga, som låter som en blandning mellan Frank Sinatra och Johnny Cash. Så även om jag är trött efter veckans arbete, så känner jag mig glad och ljus till sinnes. Dessutom har jag haft rekordmånga läsare i dag, 17 stycken, och klockan är bara halvtvå på dagen. Bara 1 kommentar visserligen. Men det är ju precis som det brukar.

En kvinna, Birgitta, frågar hur man får räknaren på bloggen att fungera. Och det var faktiskt problematiskt här också de två första månaderna. Så jag är definitivt inte rätt person att fråga. Jag gick in på www.susnet.se/tjanster/ och klickade på räknare (och följde instruktionerna för att installera en sådan.) Sedan är det ju det där med html/javascript, att man kopierar "mina koder" på susnet och klistrar in dem i bloggen där det står "lägg till och ta bort sidelement" och så vidare. Så går det till om man har blogg på http://www.blogger.com/. Jag vet inte om jag rörde till det ännu mer nu kanske? Men så komplicerat är det här i alla fall.

När jag gick tillbaka i tid och läste igenom mina inlägg från allra första början för ett tag sedan, så tänkte jag en del på hur ni som inte vet vem jag är, uppfattar delar av det jag skriver. Till exempel när jag berättar att jag saknar att ha en man i mitt liv. Och att känslan är så viktig - för att ens gå ut med någon. Det låter så jävla pretentiöst. Jag menar inte riktigt så. Men dejt-förslagen har aldrig direkt haglat över mig. Och de mitt hjärta valt, har ju aldrig ens gett mig en chans att gå ut på en fika. Så att jag åtminstone kunde fått en möjlighet att ta reda på om min känsla är rena fantasifostret. Eller om den faktiskt är äkta vara! Jag är ju inte så naiv att bara för att jag tycker om en man, så är han automatiskt en potentiell livskamrat! Men den man jag tycker om, skulle jag så förbannat gärna vilja lära känna lite bättre. Om jag bara kunde få chansen. Ha nu en skön helg alla glada... för det tänker jag bemöda mig om!

BRAGGING

Dagarna flyger, tröttheten är konstant och jag arbetar... Bara med killar! Det är faktiskt precis raka motsatsen till vad jag är van vid, om man säger så. I 28 år har jag varit anställd till att arbeta med kvinnor, för kvinnor. Inte konstigt att jag inte vet hur jag skall umgås med män. Men nu lär jag mig sakta men säkert. Killen jag delar kontor med är kanon. Verkligen. Kanske inte så konstigt, han är fotbollsspelare/tränare - allt-i-ett- och van att stötta, hjälpa, uppmuntra, men också ställa krav. Rimliga sådana. Och jag växer med min uppgift. Han ger mig mycket frihet och utrymme att utvecklas. Det känns fantastiskt. Jag kunde inte ha fått det bättre! Och han är bara en av de tio killar jag arbetar med. I början var de lite avvaktande, men nu känner jag mig allt mer som en i gänget för varje dag som går. Humorn är det jag gillar bäst. Att vi kan skratta så mycket ihop! Och det funkar lika gott med den som är 30 år som den som är 60, och dem däremellan. Jag har deras respekt, och det betyder mycket! Och jag är mig själv. Rakt igenom!

Det bästa med att vara en bra bit från de sina, är att det allt som oftast ligger något i brevlådan när man kommer hem! Som i dag. Ett vackert kort från mamma, med texten ur en psalm; "Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull för ingen annan är som du." Med text av Ingemar Olsson. På baksidan har mamsen skrivit: "Allt som står på detta kort påminner mig jättemycket om dig. Älskar dig jättemycket men det vet du. Saknar dig och dina goa kramar." Ja det saknas verkligen inte kärlek i mitt liv, det skall villigt erkännas!

I fredags fick jag ett annat brev, från min adopterade farmor. I USA. Hon skriver: "Today is a rainy day. I´ve done all my housework, with the help of God, who gives me so much strength. I won´t tell you all I´ve done, it would sound like bragging." Hon avslutar: "Do hope you are doing well and not get yourself too exhausted. A few more months and you will be graduating. Love Gram." I morgon skall hon operera sitt öga. Det tycker hon INTE om, för då blir hon så begränsad. Sa jag att hon fyller 92 år i december?

I går kände jag mig riktigt ledsen. För andra gången i rad tvingade jag på mig träningskläderna och ut i höstmörker och kyla, för att upptäcka att gymmet var stängt! När man kämpar som fan för att må bra och det känns som om omständigheterna motarbetar en när man anstränger sig som mest. Då är det lätt att tappa modet. Jag ringde Christina. Hon är bara så fantastiskt underbar. Vilken vän. Vi pratade i en hel timma. Och jag skrattade och grät om vartannat. Jag fick ur mig en hel del. Och det var såå skönt. Fantastiskt med sådana vänner. Hon går själv igenom den värsta av alla sorger. Och ändå har hon kärlek, vänskap och tröst över till mig. Tack min underbara vän.

PÅ DJUPET

Under större delen av den här månaden har jag allvarligt funderat på att stänga ner bloggen! Det är därför det varit så tyst här. Ungefär lika tyst som det är från er, på andra sidan datorn;-) Ibland känns det faktiskt som om jag sitter här och pratar för mig själv. Och då kan jag kanske lika gärna skriva för dagboken i sängbordslådan.

Sedan jag fått ur mig allt som gjort så ont under större delen av mitt liv, utan att ni som läser faktiskt reagerat annat än positivt. Har jag förstått att världen är full av medkänsla. Och att jag inte är ensam, genom ER som trots allt skrivit till mig! Tack till er ur djupet av mitt hjärta. Ibland har ni lagt ner massor av tid och själ i era kommentarer. Utan er hade jag definitivt mått annorlunda än jag gör. Det har varit fantastiskt att upptäcka. MEN nu känns det som om jag står och stampar. Att jag inte kommer vidare.

Terapin i somras, resulterade i att jag skrev ett utlämnande brev. Till mannen som fick mig att vilja förändras. Aldrig mer vill jag uppleva obesvarade känslor. Det finns absolut få saker som upptar ens hela tillvaro på ett mer förödande vis. Efter ett tag ringde han upp mig - och talade med min telefonsvarare. Han skulle ringa tillbaka lite senare. Det är ett par månader sedan. Det blev inget samtal. När jag under de senaste veckorna gått tillbaka och läst mina inlägg ser jag att jag först gick ett par steg fram. Och sedan tog ett stort steg tillbaka. Det finns ett samband. Jag vill så gärna gå vidare! Men det uteblivna samtalet hejdade mig. Fick mig att vackla. Jag öppnade mig ganska totalt för en människa. En man. Som jag aldrig gjort tidigare. Jag förväntade mig faktiskt inget svar alls. När jag så delvis fick det, så undrar jag:

Vad missade jag när jag gjorde min chef en tjänst och arbetade ett sista extrapass, just den där dagen då han ringde? Vad var det han ville säga mig? Något som gjort att jag verkligen kunde släppa taget på riktigt?

Ovissheten är för jävlig. Vad jag än gått igenom i mitt liv, så har jag alltid mött det rakt på. Hur rädd jag än varit. När doktorn berättade om min hypofystumör, frågade jag direkt om jag skulle dö av den. Sådan är jag.

Och alldeles för öppen och ärlig säger min omgivning.

Jag skrämmer helt enkelt bort de människor jag bryr mig allra mest om. Och det gör så fruktansvärt ont. Jag försöker förändras, men kan aldrig passa in i var mans mönster!

Paradoxen är att när människor förklarar varför de skiljer sig, handlar det mestadels om att det saknats ärlighet och öppenhet i deras förhållande!

Jag får helt enkelt inse att jag inte kan vinna. Hur jag än bär mig åt!

VILKEN KILLE...

...Jonatan heter han! I går såg vi djupt in i varandras blå. Han snurrade in sin hand i mitt långa hår. Och skrattade långt ner i magen. Han kan flörta Jonatan! Det var andra gången vi sågs. Jonatan och jag. Första gången var när han föddes... För tre månader sedan. Det där arbetspasset som blev sjutton timmar i stället för tio. Hans mormor och jag är gamla arbetskamrater. Så naturligtvis ville jag göra henne och hennes dotter tjänsten att närvara och stötta vid förlossningen när de bad mig. Det var en ära.

Maggan däremot, kämpade en hel dag för att få Jonatans gunst. Ett litet leende. Vad som helst! En hel dag... utan resultat! Mig försökte han charma inom tio minuter!

Senare när han sov middag, pratade vi kvinnor om livet i allmänhet och våra stora livsfrågor i synnerhet. Jag berättade om min blogg, och sommarens bearbetning: Fattar bara inte vad jag gör för fel när det handlar om män...

Jag skrämmer bara bort dem!

Jonatans mormor tittade på mig en stund med glimten i sina gröna innan hon sa: Gör så som du gjorde när du träffade Jonatan. Han är inte lättflörtad, men redan helt såld!

De senaste veckorna...

...har vare sig slutat eller börjat något vidare egentligen när jag tänker närmare på det: Förra helgen startade med hällregn redan på fredagen. Och rätt som det var när jag krupit upp i mitt goa hörne i soffan... så började någonting låta som ett droppande på glasbordet! Det regnade in! Jag fick lägga en tjock dagstidning på bordet... som blev genomblöt! Hyresvärden gick inte att nå, så jag satte en hink på bordet över natten.
Lite senare tuggade jag på något... minns inte vad, men rätt som det var lossnade en lagning i en tand! För tredje gången på tre månader! Och jag som numera befinner mig två timmar i från min tandläkare, pust och stön. För övrigt var den helgen helt OK. En go kompis kom hit och vi hade jättemysigt med go mat, goa promenader och tjejsnack. På måndagen när jag satte mig på cykeln... var det punka på däcket. Några dagar senare föll en flaska mineralvatten från översta hyllan i kylen och spräckte den stora glashyllan under. Varför i herrans namn har man glas i kylskåp? Det var andra gången i mitt liv detta hände mig. Förra gången höll jag på att få foten delad på mitten av det där jädra glaset. Och jag har hört fler som råkat illa ut på grund av samma sak.

Som sagt, så kan livet vara ibland, men det mesta ordnar sig ju som bekant. En sprucken tegelplatta var orsaken till läckaget i taket, en juste kille på utbildningen har lovat fixa cykeln under helgen (byta däck på bilen fixar jag, men en över 20 år gammal halvrostig cykel... neej där går bara gränsen alltså).
Ja, och tandläkaren är redo att ta emot mig på onsdag... igen!
Dom här jäkla tänderna... sa jag till honom för några veckor sedan. Då tittade både han och tandsköterskan på mig och skrattade "Du som har så fina tänder!" hävdade de sedan med bestämdhet. Ja, allt är ju relativt. Och jag biter tydligen ihop tänderna rejält när jag sover... Så mycket kan tandläkaren se. Därav trasiga lagningar. Skall sanningen fram så har jag nog bitit ihop extra mycket på senare tid. När jag nu verkligen tar itu med mitt gamla bagage. Hjälper det bara så får det väl vara värt det. Men jag måste säga att jag tvivlar allt som oftast på att jag kommer ur den här förbannade berg- och dalbanan någon gång. Det känns ibland som jag fastnat i den, och bara inte kommer vidare...

Till Glädje

Det kändes otroligt sorgligt när det nyligen gick upp för mig att jag måste släppa taget om min livslånga dröm. För hur skall jag kunna finna en partner att dela mitt liv med, när jag bara blir intresserad av män som inte ens vill träffa mig?! Svara på det den som kan. För jag orkar inte ens försöka finna svaret på den frågan längre. Och jag som hade känt mig både gladare och så mycket piggare sedan höstterminens arbete började - gick fullständigt i däck när jag skrivit mitt förra inlägg - Men bara för EN dag, måste tilläggas!

Vi människor har ju olika drömmar och mål i livet. Alla önskar vi oss saker för att vi skall känna oss nöjda med våra liv: pengar, vinna på lotteri, karriär, att resa, framgång, barn, en partner.

För min del har jag alltid vetat att den kärlek och vänskap, man kan uppleva tillsammans med rätt livspartner, är nog för mig. Kanske är det därför jag aldrig nått dit? För att jag så tidigt visste att det bästa i livet är gratis...
Jag behövde liksom inte lära mig den läxan. Samtidigt måste man ha tur för att träffa en livskamrat:
Vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Det är ett av mina problem: Timing!
Många gånger i mitt liv har jag haft större projekt på gång, där mitt liv inte rymt något annat.
Så när min omgivning sagt:
"Nu skall du se att du träffar någon!"
Har min tanke varit:
Nej, det har jag inte tid med NU!
Och när jag väl kände att tiden var mogen... så hände naturligtvis ingenting!

Skall jag vara helt ärlig har jag egentligen aldrig letat... då snarare väntat på kärleken. Och de få gånger jag blivit förälskad, har jag snart sagt snubblat över såväl personen som känslan. Som när jag och väninnan var ute en kväll för några år sedan, och hon blev småintresserad av en man. Dagen efter var jag ute på en promenad, med musik i öronen och hörde inte att samme man ropade på mig, förrän jag nästan gick rakt på honom. Vi pratade och jag gjorde mitt bästa för att skaffa information... till VÄNINNAN!
Det slutade med att han ringde mig...!
Vi skulle träffas... inte träffas... åter träffas... inte träffas...!
Till slut hade vi haft kontinuerlig telefonkontakt i tre månader och jag var totalförvirrad och ganska knäckt,
ställde honom mot väggen,
och... han var väl inte intresserad av mig heller.
Varför hade vi kontakt då? Helt ologiskt i min värld!

Nej släppa taget är inte alls fel, när det känns som om man strävar efter en ouppnåelig dröm. Samtidigt fattar jag sällan vad ödet menar med sina spratt! För nu ser jag mannen som "inte ville träffa mig"... nästan jämt! Han arbetar i huset bakom platsen för min utbildning. Och går i "vårt hus" nästan varje dag. Som om han ägde stället! Hans bästa kompis sitter i rummet vägg i vägg med mitt, och det är honom han besöker... inte mig naturligtvis.
Och det RÖR MIG INTE I RYGGEN!
Vilket är helt underbart! Så det finns hopp ändå ;-)

Släppa Taget

Tänk att det är så svårt att släppa taget... om en dröm!
Jag kom på mig själv med att fundera över vad det faktiskt är som gör att jag i dag äntligen kan säga att jag mår bättre! Och vad det egentligen är som fått mig att må så dåligt under en period. Och bara häpnar när jag ser... att det jag längtat efter under större delen av mitt liv: En soulmate. En man att dela livet med. Också är det som från och till gjort mig så olycklig! Ja till och med förtvivlad! "Är det värt det?" måste jag fråga mig då? Och kan allt mer konstatera att det inte är det. Absolut inte! Jag är egentligen tillräckligt trygg i mig själv och har förmåga nog för att trivas i livet utan en partner. Det är ju inte klokt om det är det jag skall inse? Att jag större delen av mitt liv jagat en dröm om lycka, som inte gjort mig annat än djupt olycklig.

När jag åkte till USA för att studera min tredje termin på college, 42 år gammal, var allt bara fel från början till slut. Så efter sex veckor gjorde jag den största tjänst jag någonsin gjort mig själv. Jag släppte taget och åkte hem! Vilket jag egentligen aldrig tillåter mig annars. Jag har sällan mått så bra. Varför gick det så snabbt att fatta det då? Att det var det jag måste göra. Men inte när det handlar om mina mål och drömmar, som är sååå mycket viktigare. För att livet faktiskt rinner bort under tiden jag väntar på att det skall börja? Ju mer jag önskat mig kärlek, ju mer har den vänt mig ryggen. Till den milda grad att jag blir illamående när jag tänker på att jag inte sett det tidigare. Envishet kan vara en välsignelse på många sätt, men en förbannelse på många andra.

När jag var mellan 20 och 30 år och gick på krogen en del... trots att jag ALLTID känt mig både obekväm och malplacerad där... så sa mina vänner ofta att jag såg ut som "rör du mig så dör jag " om en kille närmade sig mig. Jag tog till mig det de sa, och har sedan dess försökt förändra det beteendet.
Och i stället blivit övertydlig, när jag varit intresserad av en man.

Nu undrar jag bara skall det vara så förbannat svårt? Nej, naturligtvis inte. Så är det ju aldrig med mina kvinnliga vänner, eller barn... Jag har inga svårigheter alls att få vänner, åtminstone kvinnliga! Och barn gillar mig bara. Och vänskapen består. Under min nu så tuffa utbildning har jag fått flera nya kvinnliga vänner, som har stor del i att jag hela tiden tar ett steg vidare. De stöttar och finns där bara. Och jag behöver inte göra någonting annat än att vara mig själv. Och jag känner ALDRIG inför mina kvinnliga vänner att jag inte duger, ALDRIG! Så som jag ALLTID känt inför män!
Det är så svårt att släppa taget om en livslång dröm.... men jag är redo. För jag orkar inte längta längre. Jag vill leva fullt ut... och den chansen har jag ju om jag bara tar den, eller hur?

När jag tänker på mitt hem som jag bott i under halva mitt liv, och som jag trivts otroligt bra i till för bara ett par år sedan. Så går det upp för mig att jag nog alltid tänkt att det bara är i väntan på... något bättre, något större, något gemensamt! Är jag inte klok eller? Vad är det jag väntat på, hoppats på, egentligen. Det kan ju faktiskt vara en hägring. Det kan man väl inte bygga sitt liv på?! I början av nästa år, när jag flyttat "hem" igen, skall jag koncentrera mig på att skaffa ett RIKTIGT hem. Fortsätta min inre resa. Göra många yttre. Skaffa mig ett arbete att trivas med. Göra en insats för att hjälpa mobbade barn och ungdomar. Och jag skall släppa taget! Jag är ledsen grabbar, men jag kommer aldrig mer att ta första steget... varför skulle jag göra det förresten, det blir ju aldrig ett andra?! Och det har, i ärlighetens namn, egentligen aldrig varit min grej... men jag trodde att det krävdes av mig. Att ni inte såg mig annars. Att jag var otydlig och, eller osynlig. För inte kunde jag vara totalt ointressant... i dina ögon. Såå illa kunde det väl ändå inte vara? Om män fortsätter att se förbi mig, så är det tydligen så det skall vara. Och då skall jag verkligen göra allt jag kan för att acceptera att så är, och blir mitt liv. Och göra det bästa av det genom att se andra värden i livet. För här, och nu släpper jag taget om en orealistisk och kvävande dröm!
Hägringar är sådant man ser i öknen. Inte i mitt framtida liv!

Kommentarer

Jag är så tacksam för tipset jag fick av kvinnan som tyckte att jag skulle börja blogga. Först var jag tväremot, naturligtvis. Så läste jag om en man i min dagstidning som bearbetade sorgen efter en nära anhörig i sin blogg. Och resten är historia som man säger.

Det tog tid innan jag återsåg kvinnan som gett mig idén till bloggandet så att jag kunde tacka henne. Men när jag gjorde det så frågade hon om "alla" kommentarer jag fick!

Kommentarer?

"Ja, för visst får du en massa kommentarer... det är ju liksom det som är grejen!"

Jag måste erkänna, och medge, att jag får lika lite kommentarer som det verkar här på bloggen! Sju stycken på fyra månader tror jag det har blivit totalt. Vad det beror på har jag ingen aning om. Är min blogg så jävla tråkig att folk inte tycker det är lönt att kommentera den helt enkelt? Inte vet jag?! Och nu börjar jag tycka att det är lite trist också... att det är så tyst! Kanske är det då man skall lägga av? För tidigare har jag ju varit så upptagen av att bearbeta mina sorger och livsmönster att jag inte haft vett på att sakna vare sig reaktioner eller medmänniskor. Men nu, när jag mår så mycket bättre, så tycker jag att här är både tyst och tomt måste jag säga! Jag vet att en väninna har haft svårigheter då hon försökt skicka en kommentar till mig. Men det kan väl inte vara fallet för alla? Eller? Det kanske helt enkelt inte går att skicka något hit? Vad vet jag!
Men trist är det i alla fall.

Det vore samtidigt synd att lägga ner bloggen nu när jag äntligen har fått köpt mig en digitalkamera. Och tycker att det är sååå roligt att lägga upp bilder här. Fast det kanske finns andra forum för det?

Vilken Födelsedag

När syrran ringde i går och frågade hur jag skulle fira min födelsedag, så svarade jag: "Fira?! Att man tagit ytterligare ett steg närmare graven? Nej det skiter jag faktiskt i!" Hon skrattade så gott åt mig... Hon känner ju mig, om man säger så!

Och så kom jag upp i morse, gick ut i köket för att koka kaffe, och möts av att min fantastiskt vackra Hibiskus står i full blom. Jag bara njöt och sände en varm tanke till min högre makt: "Aldrig någonsin är jag ensam! Även när jag tror det."

Någon timme senare klev jag in på mitt "dagliga göra" och där, på mitt skrivbord möts jag av en bukett fantastiska trädgårdsrosor, som doftar ljuvligt! Och fick både grattishälsningar och björnkramar. Sa jag att jag varit på detta fantastiska ställe i endast två veckor;-)

När jag sedan blev utbjuden på lunch av en nyfunnen vän, en kvinna som med bestämdhet hävdar att hon lider av social fobi, så blev jag så otroligt rörd. Vilken generositet. Vilken glädje när människor bjuder så mycket på sig själva trots att det betyder en sådan enorm ansträngning för dem.

Sedan var det mitt nya projekt som går ut på att möta folk där de befinner sig och ta vara på deras åsikter. Efter en stund kommer det in en man och överräcker en fantastiskt vacker välkomstblomma. "Vad är detta för dag egentligen? Jag som inte ens tänkt fira min födelsedag får uppleva så mycket uppskattning just denna dag?!" Tänker jag. Med rätta.

Innan jag hunnit lämna stället ringer sedan min bästa vännina och deklarerar att hon är hos mig inom en timme: För att bjuda ut mig på middag! "Men vad är detta?" Fast vid det laget kände jag mig bra trött alltså, så det fick bli pizza och Ben & Jerry´s tillsammans med Desperate Housewives.

Och nu sitter vi här med massor av tända ljus och myser, och funderar på att se en Video on Demand. Vad sägs? Sa jag att precis hela familjen ringt och grattat... ja nästan i alla fall... inklusive mormor och farmor. Och då fyller jag alltså 47, hur skall det bli vid 50? Men då befinner jag mig förhoppningsvis i Grenadinerna... på någon ljuvlig segelbåt på det turkosfärgade vattnet...

När jag cyklade i väg hemifrån i går morse trodde jag nästan att jag skulle blåsa i sjön, femtio meter från huset! Stannade därför och tog upp kameran... kunde knappt hålla den stilla länge nog... den bara åkte fram och tillbaka, men fina bilder blev det ändå. Nu skall jag njuta av de sista timmarna av MIN födelsedag. Tur att det inte är valsöndag i dag i alla fall... som när jag föddes. Kanske därför jag inte gillar politiker?

Havets olika ansikten

Jag fattar absolut ingenting...

...när människor säger elaka saker
...när människor är missunnsamma
...vill ta i från en hoppet, trots att det är det enda man har kvar
...låter allt handla om dem, även när det inte gör det
...har svårt att ge utrymme
...lovar saker de inte håller
...ber om saker... som de varken vill ha eller att man skall göra för dem
...blir så rädda när man är öppen, ärlig och otroligt sårbar
...när vänskap visar sig vara allt annat än just det

Nej, jag fattar ingenting...

Och längtar till den dag...
Då jag faktiskt ger fan i vilket!

Äntligen

Ibland är det väldigt bra att man inte vet vad man ger sig in i! Det var helt och hållet mitt eget val att studera på annan ort under höstterminen. Som kommer att hålla på till i början av nästa år, eftersom jag valt att senarelägga starten två veckor. Det var nödvändigt efter ett år av studier, arbete och soulsearching. Jag hade inte ens jullov förra året eftersom det saknades siffror i min kvalitativa uppsats. Lärare!

Som sagt så har jag inte haft någon riktig ledighet på väldigt länge. Men det var inga problem att skjuta på terminsstarten. Vare sig hemma eller här- där jag befinner mig nu- och det var väldigt skönt!

Men flytten var som sagt inte rolig! Trettio grader varmt och bära, bära och åter bära. Jag och min stackars bästa väninna. Båda har vi knäproblem i bagaget. Men vi släpade och slet upp och ner i trappor. PUH! Spika, borra och flytta om och köpa lite nytt för att trivas och göra om det till MITT! Varför har jag då släpat med mig så mycket grejer? Jo, för att bo så här, som jag gör just nu... är helt enkelt a once in a lifetime opportunity. Som jag helt enkelt har önskat mig under större delen av mitt liv. Ett boende som detta kostar i dag miljoner - vilket jag definitivt inte har tillgång till - men jag har fått möjligheten att kringgå allt det där. Vilken LYCKA! Och ändå tvekade jag i början;-/ När jag tänker på mitt hem sedan många år, så tänker jag skokartong i jämförelse. Här har jag tre rum och kök, cirka 90 kvadratmeter. Vidunderlig utsikt över både hav och en mängd båtar (förtöjda 100 meter från huset) från alla delar av lägenheten (utom hallen). Och av någon anledning har det känts viktigt att ta vara på tillfället och göra detta till MITT HEM under den korta period på fem månader som detta tillfälle ges. Så det har jag gjort. Har i stort sett med mig allt...;-) Utom möbler och viss inredning. Jag hyr ju faktiskt ut möblerat ;-)

Just nu blåser det halv storm. Spöregnar. Och vinden viner över hustaken. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka på segling. Jag har nog alltid velat prova på det på riktigt. Någon gång har jag väl varit på en segelbåt... en heldag så där ni vet... när jag var i Västindien, Grenadinerna. Det är ju då man får mersmak. Men jag har aldrig känt människor som seglar. Och mamma och pappa... dom älskade att campa när vi var små. Och skulle allt väldigt gärna köpa sig en husvagn. Hjälp! Säger jag då, som älskar havet. Tog mitt första dopp den sjätte februari i år. En grad i vattnet och två minus på land!

Tillbaka till flytten så har det för övrigt varit ett elände: Att den första posten tog tio dagar på sig hit. Internet lika länge. Digital-TV fyra till fem veckor... har 1:an, 2:an och 4:an men bara tills de analoga sändningarna släcks. Sedan blir det svart. Men skall få 27 kanaler "gratis" via Telia... fast det har vi INTE sett än.
Inte undra på att jag inte har skrivit här på ett par veckor. Telefonerna är faktiskt det enda av tekniken som fungerat. Att man blivit så beroende av den. Det känns inte helt OK. Ibland tänker jag att: En öde ö med bananer hade suttit fint.
- Men nåt mer måste man väl få ha? frågade syrran i dag när jag nämnde det för henne.
OK! Batterier då! Så man kan lyssna på musik! var mitt svar.

Nu sitter jag alltså här och associerar till segling när det blåser så att det knakar i hustaken. Men inne i värmen kan jag inte annat än mysa. Ensam. Vänner och systrar har begett sig. Lugnet lägrar sig. Och jag har en dag kvar av frihet. Sedan börjar allvaret. Jag var "hemma" i förrgår och hämtade det sista. Flängde runt stan och gjorde ärenden. Och trots att middagen hos bästa väninnan blev sen, och jag kunde sovit över... så ville jag BARA "HEM" till det nya! Det kommer att bli korta fem månader... Det känner jag redan. "Om man ändå fick...!" Drömma är i alla fall gratis... än så länge!

Flytt Int

Jag bara säger det alltså... flytta inte! Jag menar "halvflytt"! Varken flytt eller bo kvar, utan hyra ut och hyra tillfälligt! Vilken jävla vecka! Jag känner mig totalt mosad alltså. Och internet har jag inget. Posten kommer inte... fortsättning följer.

Naturblond

Jag föddes med långt kolsvart hår... som stod rakt upp! Pappa hade samma frisyr - Elvis - och behövde inte ens visa upp mitt nummer när han ville se mig på sjukhuset: "Henne kan du aldrig svära dig fri ifrån!" sa personalen. Ett år gammal hade jag ljusblonda korkskruvar som mamma förtvivlat försökte reda ut medan jag gallskrek.
I dag skulle 2-åriga systerdottern borsta mitt hår... med nagelborsten: "Akta! Hon är sååå ömhårad!" Varnade då storasyster, snart sju. Konstigt, tänkte jag, att mitt hår alltid är i centrum när det handlar om mig! Gamla människor bara älskar mitt långa ljusblonda hår. Medan unga kvinnor avskyr det, och ofta säger till mig att jag borde klippa av det! Kanske beror det på att min hårfärg försökt efterliknas lika länge som man kunnat färga hår. Utan att egentligen lyckas till 100 procent. Den är för unik för att kunna fejkas helt enkelt. Blonderar man ett hår för hårt, blir färgen jämn över hela håret, medan mitt är marmorerat: Överhåret är just nu solblekt medan underhåret är något mörkare. Samtidigt kan inte ens frisörer avgöra om färgen är äkta eller blonderad. En av stadens profiler i yrkeskategorin gjorde det misstaget för många år sedan då han sa till mig: Risken att ett blonderat hår går av när man permanentar det får man faktiskt ta! Efter att en av hans frisörer glömt av mig och låtit permanentvätskan sitta mer än dubbla tiden. Det blev min tredje och absolut sista permanent!
Två andra frisörer kallade mitt förstörda hår för kemiskt klippt. Det tog fem år att reparera den skadan. Men blonderat mitt hår har jag aldrig gjort.

I morgon skall jag till ön där min underbara frisör sedan mer än tjugo år huserar. Hon skall klippa bort slitna toppar och ge en välgörande inpackning. Och när jag berättar för henne om kvinnan som helt oombedd gav mig rådet att klippa av mitt hår i page-frisyr i förrgår, utan att vi ens pratade hår, så kommer hon bara att säga: Det vet väl du vid det här laget att det bara handlar om avundsjuka. Och om du lyssnar på DET, så får du faktiskt byta frisör... för JAG klipper inte AV det vackra håret!
PS Och ungefär precis så sa hon, min kära frisör. DS

Samtal

Det har varit mycket samtal i dag. Läkande samtal. Jag har framför allt lyssnat. Annars är jag lite dålig på det. Jag menar... att verkligen LYSSNA! Blir jag dessutom nervös så pratar jag oavbrutet... tycker jag själv i alla fall. Jag tycker om att prata... och då menar jag verkligen PRATA med människor. Så alternativet att enbart förlita mig på mobilen när jag flyttar i nästa vecka finns inte. Jag tar med mig telefonen... den fasta alltså, hur fan det nu går till? Men det är väl som med fasta förhållanden... de är, trots allt, för det mesta begränsade i tid.

Jo, jag tycker om att prata i telefon, men jag gillar inte när den ringer närmare midnatt. Som den gjorde för två år sedan. Då anade jag oråd direkt. Min morbror var död. Funnen i sitt hem, 56 år ung. Odiagnostiserad diabetes. På sjukhuset fanns broschyrer om att man kunde kontakta sjukhuskyrkan, om man kände behov av att tala med någon. Det behövde jag... för inför familjen och i alla praktiska sammanhang var jag den starka. Den som höll i många trådar. Men sedan gick jag hem till ensamheten... och då kom all sorgen över mig som en fuktig filt.

Efter några veckor av samtal kom vi in på min känsla av ensamhet... och till slut fick jag rådet att läsa boken Kvinnor som älskar för mycket och köpte den samma dag. Författarinnan är en mycket klok kvinna som gav mig modet att uppsöka en självhjälpsgrupp - Al-anon för vänner och anhöriga till alkoholister. Jag gick dit för första gången precis en vecka innan jag började på min utbildning. Det är det bästa jag någonsin gjort. Där lär jag mig sakta men säkert att lyssna. På andra... men också på mig själv. Där förstår jag att jag inte är ensam. Och jag börjar så sakta att ta en sak i taget. Jag anklagar inte mig själv så hårt längre för att jag föll tillbaka i mina gamla mönster för snart ett år sedan. Och lät mitt hjärta skena i väg än en gång. Är det det man måste göra: lära sig att älska mindre? Och jag som trodde att det var kärleken som var meningen med livet.

I kväll höll jag i mötet. Tänk, jag har nog kommit en Bit på vägen i alla fall.

Min hörna

Det känns konstigt... att skriva på papper och hyra ut - inte bara sin hörna utan hela sitt hem- samtidigt är det nödvändigt. Och det hem jag får i stället under fem månader känns som ett slott i jämförelse med min lilla lägenhet. Dessutom har jag trädgård som en del av härligheten. Jo, det känns konstigt på ett sätt, men så alldeles väldigt bra på ett annat!

Så ringde en av mina lärare precis i början på veckan... utan att få tag i mig så klart, eftersom jag hade jobbat natt och sov till mitt på dagen. Men hon gav sig inte... och lyckades till slut: Hon ville köpa det senaste projektet jag gjorde i skolan före sommarlovet... för 5 000 kronor! Det är nästan en och en halv VECKAS lön på mitt till vardags underbetalda jobb. Så ni kan ju gissa vad jag svarade. Ibland kommer gåvorna till en utan ansträngning, och ibland spelar det ingen roll hur hårt man kämpar. Det är som att köra huvudet i väggen!

Nu har jag troligtvis bara ett arbetspass kvar, och sedan ett par veckors ledighet. Underbart för under denna sista vecka har jag jobbat mer än heltid. Det blir den första sammanhängande friheten på 13 månader. Inte undra på att jag är trött!

Jag har en känsla av att när jag summerar den här sommaren framgent så kommer den att höra till en av de värsta, men samtidigt en av de bästa i mitt liv. Det är just det som är så fascinerande med livskriser: Det finns inget ont som inte har något gott med sig! Undrar bara om nästa hörna blir lika mysig som denna?!

Att bli tagen på allvar

Tänk att det är sååå viktigt att bli tagen på allvar! Jag måste säga att jag är mer mån om att ta andras liv och öde på allvar än mitt eget.
Jag klarar mig väl alltid.
Denna sommar har på många sätt varit bland de jobbigaste jag upplevt... och då snackar jag INTE om vädret!
Det gör mormor så bra... hon kan få patent på det tycker jag... hon är ju i alla fall snart 90!

Nej, när jag pratar om att jag upplevt sommaren grymt jobbig, så handlar det enbart om den inre resa som jag tvingat mig själv att färdas. Att verkligen se mig själv och min problematik som värd att bearbeta... Och låta BLI att skämmas över! Jag har till och med haft modet att sticka hål på den förbannade bubbla som jag upplevde att jag befann mig i:
"Det spelar ingen roll vad jag säger, hur högt jag skriker... det är ändå ingen som hör eller ser mig!"
Ungefär så kan jag beskriva känslan. Men jag vågade som sagt sticka hål på bubblan, och har fått många fina bevis på att jag både "syns" och "hörs", men framför allt att jag har rätten därtill! Och jag som sa blankt nej till att skriva dagbok på nätet så sent som bara TVÅ VECKOR innan jag började blogga. Jag har till och med gett adressen till några av dem som befinner sig nära mitt hjärta! Kanske läser de, kanske inte? Det viktigaste är att jag vågar visa vem jag är, vad jag har varit med om och att jag är värdefull! Trots den förmåga jag har att förminska min egen betydelse, och min rätt till det liv jag alltid strävat efter.