TRÖTTHET

Supertrött är bara förnamnet. Sovit såå dåligt i natt. Vaknade 4 i morse! Och har kämpat på med olika projekt för att bli färdig i tid. Det gick - nästan i alla fall. Ja, ja jag vet att jag blev några minuter sen. Men det var inte bara mitt fel. Så det så. Jag brukar säga att enda gången det är sååå bråttom att det är värt att stressa livet ur sig för, är när man räddar liv. Och DET har jag lyckats med - ett par gånger. Förutom det finns inget LIKA viktigt. Livet är egentligen den enda riktigt svåra förlusten vi människor gör här på jorden. När en av mina bästa vänner begravdes för några år sedan - 42 år gammal - sa prästen att "Sorgen är all den den kärlek som blir över." När man tänker så kan en deadline te sig ganska futtig.

Jag lämnar honom bakom mig nu. Långt bakom snart, hoppas jag. Helt outrett, outtalat, omöjligt att bearbeta, och totalt oförlöst känslomässigt! Fy fan vad tröttsamt. Igen. Och igen. Sådant är mitt liv. Men här känns det trots allt bättre. Jag är piggare och gladare, ja förutsatt att jag sover då naturligtvis. Därför oroar jag mig redan för att flytta tillbaka, till tomheten. Jag trivs här, har alltid gjort så enkelt är det.

"Orosmolnen" på mitt dagliga göra har tagit ledigt. Och det känns... tomt. DÅ är det högt i tak, vill jag lova. Men Christian är klippan. Och han har inte flytt sin kos, än i alla fall. Tur för mig!

Trivs kanske bättre här än jag egentligen har råd med!?