MER ÄN LOVLIGT SNURRIG

Advent är bland det allra mysigaste jag vet med hela julen. Speciellt första advent då. Ja, alltså den där inre känslan man kan locka fram hos sig själv. Vare sig det egentligen händer något speciellt, eller inte. Bara man bestämmer sig för det. Att verkligen njuta av det där allra första juliga alltså. Jag har haft som tradition, så långt jag kan minnas, att ordna med adventsfika för HELA min stora familj. I min lilla etta. Hrm. Ja, ja men finns det hjärterum...

SPA-dagarna var ljuvliga och jag lyckades faktiskt att ladda batterierna rejält. Skall nog försöka planera in åtminstone en sådan vistelse om året framöver... Det är värt varenda öre. Och uppoffring! Men allt har en ände, så även det allra bästa i livet! Men så var det ju det här med advent... och här, där jag befinner mig nu, har jag människor runt mig som verkligen känns som en hel, och helt otrolig familj. Som jag verkligen vill ta vara på alla tillfällen att lära känna så mycket jag kan. Och hinner innan jag flyttar hem igen, i mitten på januari. (Usch, det vill jag inte ens tänka på just nu.) Så jag bad dem komma. Allihop. Nu blev vi inte så många som vi kunde blivit. För det är ju naturligtvis en alldeles speciell dag för många fler än bara mig. Och alla har sina traditioner. Och mycket att göra just nu. Men det var så mysigt att gå här och plocka i väntan på mina goa vänner. Jag njöt verkligen av att få ha dem här några timmar. Ja, jag njöt tydligen så till den grad att vi glömde tända adventsljusstakens första ljus :-0 !!! Så det gjorde jag först då alla försvunnit hem i novembermörkret. Undrar vad SPA gör med en EGENTLIGEN?

Eller är det något annat lurt...?