...Jonatan heter han! I går såg vi djupt in i varandras blå. Han snurrade in sin hand i mitt långa hår. Och skrattade långt ner i magen. Han kan flörta Jonatan! Det var andra gången vi sågs. Jonatan och jag. Första gången var när han föddes... För tre månader sedan. Det där arbetspasset som blev sjutton timmar i stället för tio. Hans mormor och jag är gamla arbetskamrater. Så naturligtvis ville jag göra henne och hennes dotter tjänsten att närvara och stötta vid förlossningen när de bad mig. Det var en ära.Maggan däremot, kämpade en hel dag för att få Jonatans gunst. Ett litet leende. Vad som helst! En hel dag... utan resultat! Mig försökte han charma inom tio minuter!
Senare när han sov middag, pratade vi kvinnor om livet i allmänhet och våra stora livsfrågor i synnerhet. Jag berättade om min blogg, och sommarens bearbetning: Fattar bara inte vad jag gör för fel när det handlar om män...
Jag skrämmer bara bort dem!
Jonatans mormor tittade på mig en stund med glimten i sina gröna innan hon sa: Gör så som du gjorde när du träffade Jonatan. Han är inte lättflörtad, men redan helt såld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar