BRAGGING

Dagarna flyger, tröttheten är konstant och jag arbetar... Bara med killar! Det är faktiskt precis raka motsatsen till vad jag är van vid, om man säger så. I 28 år har jag varit anställd till att arbeta med kvinnor, för kvinnor. Inte konstigt att jag inte vet hur jag skall umgås med män. Men nu lär jag mig sakta men säkert. Killen jag delar kontor med är kanon. Verkligen. Kanske inte så konstigt, han är fotbollsspelare/tränare - allt-i-ett- och van att stötta, hjälpa, uppmuntra, men också ställa krav. Rimliga sådana. Och jag växer med min uppgift. Han ger mig mycket frihet och utrymme att utvecklas. Det känns fantastiskt. Jag kunde inte ha fått det bättre! Och han är bara en av de tio killar jag arbetar med. I början var de lite avvaktande, men nu känner jag mig allt mer som en i gänget för varje dag som går. Humorn är det jag gillar bäst. Att vi kan skratta så mycket ihop! Och det funkar lika gott med den som är 30 år som den som är 60, och dem däremellan. Jag har deras respekt, och det betyder mycket! Och jag är mig själv. Rakt igenom!

Det bästa med att vara en bra bit från de sina, är att det allt som oftast ligger något i brevlådan när man kommer hem! Som i dag. Ett vackert kort från mamma, med texten ur en psalm; "Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull för ingen annan är som du." Med text av Ingemar Olsson. På baksidan har mamsen skrivit: "Allt som står på detta kort påminner mig jättemycket om dig. Älskar dig jättemycket men det vet du. Saknar dig och dina goa kramar." Ja det saknas verkligen inte kärlek i mitt liv, det skall villigt erkännas!

I fredags fick jag ett annat brev, från min adopterade farmor. I USA. Hon skriver: "Today is a rainy day. I´ve done all my housework, with the help of God, who gives me so much strength. I won´t tell you all I´ve done, it would sound like bragging." Hon avslutar: "Do hope you are doing well and not get yourself too exhausted. A few more months and you will be graduating. Love Gram." I morgon skall hon operera sitt öga. Det tycker hon INTE om, för då blir hon så begränsad. Sa jag att hon fyller 92 år i december?

I går kände jag mig riktigt ledsen. För andra gången i rad tvingade jag på mig träningskläderna och ut i höstmörker och kyla, för att upptäcka att gymmet var stängt! När man kämpar som fan för att må bra och det känns som om omständigheterna motarbetar en när man anstränger sig som mest. Då är det lätt att tappa modet. Jag ringde Christina. Hon är bara så fantastiskt underbar. Vilken vän. Vi pratade i en hel timma. Och jag skrattade och grät om vartannat. Jag fick ur mig en hel del. Och det var såå skönt. Fantastiskt med sådana vänner. Hon går själv igenom den värsta av alla sorger. Och ändå har hon kärlek, vänskap och tröst över till mig. Tack min underbara vän.