Släppa Taget

Tänk att det är så svårt att släppa taget... om en dröm!
Jag kom på mig själv med att fundera över vad det faktiskt är som gör att jag i dag äntligen kan säga att jag mår bättre! Och vad det egentligen är som fått mig att må så dåligt under en period. Och bara häpnar när jag ser... att det jag längtat efter under större delen av mitt liv: En soulmate. En man att dela livet med. Också är det som från och till gjort mig så olycklig! Ja till och med förtvivlad! "Är det värt det?" måste jag fråga mig då? Och kan allt mer konstatera att det inte är det. Absolut inte! Jag är egentligen tillräckligt trygg i mig själv och har förmåga nog för att trivas i livet utan en partner. Det är ju inte klokt om det är det jag skall inse? Att jag större delen av mitt liv jagat en dröm om lycka, som inte gjort mig annat än djupt olycklig.

När jag åkte till USA för att studera min tredje termin på college, 42 år gammal, var allt bara fel från början till slut. Så efter sex veckor gjorde jag den största tjänst jag någonsin gjort mig själv. Jag släppte taget och åkte hem! Vilket jag egentligen aldrig tillåter mig annars. Jag har sällan mått så bra. Varför gick det så snabbt att fatta det då? Att det var det jag måste göra. Men inte när det handlar om mina mål och drömmar, som är sååå mycket viktigare. För att livet faktiskt rinner bort under tiden jag väntar på att det skall börja? Ju mer jag önskat mig kärlek, ju mer har den vänt mig ryggen. Till den milda grad att jag blir illamående när jag tänker på att jag inte sett det tidigare. Envishet kan vara en välsignelse på många sätt, men en förbannelse på många andra.

När jag var mellan 20 och 30 år och gick på krogen en del... trots att jag ALLTID känt mig både obekväm och malplacerad där... så sa mina vänner ofta att jag såg ut som "rör du mig så dör jag " om en kille närmade sig mig. Jag tog till mig det de sa, och har sedan dess försökt förändra det beteendet.
Och i stället blivit övertydlig, när jag varit intresserad av en man.

Nu undrar jag bara skall det vara så förbannat svårt? Nej, naturligtvis inte. Så är det ju aldrig med mina kvinnliga vänner, eller barn... Jag har inga svårigheter alls att få vänner, åtminstone kvinnliga! Och barn gillar mig bara. Och vänskapen består. Under min nu så tuffa utbildning har jag fått flera nya kvinnliga vänner, som har stor del i att jag hela tiden tar ett steg vidare. De stöttar och finns där bara. Och jag behöver inte göra någonting annat än att vara mig själv. Och jag känner ALDRIG inför mina kvinnliga vänner att jag inte duger, ALDRIG! Så som jag ALLTID känt inför män!
Det är så svårt att släppa taget om en livslång dröm.... men jag är redo. För jag orkar inte längta längre. Jag vill leva fullt ut... och den chansen har jag ju om jag bara tar den, eller hur?

När jag tänker på mitt hem som jag bott i under halva mitt liv, och som jag trivts otroligt bra i till för bara ett par år sedan. Så går det upp för mig att jag nog alltid tänkt att det bara är i väntan på... något bättre, något större, något gemensamt! Är jag inte klok eller? Vad är det jag väntat på, hoppats på, egentligen. Det kan ju faktiskt vara en hägring. Det kan man väl inte bygga sitt liv på?! I början av nästa år, när jag flyttat "hem" igen, skall jag koncentrera mig på att skaffa ett RIKTIGT hem. Fortsätta min inre resa. Göra många yttre. Skaffa mig ett arbete att trivas med. Göra en insats för att hjälpa mobbade barn och ungdomar. Och jag skall släppa taget! Jag är ledsen grabbar, men jag kommer aldrig mer att ta första steget... varför skulle jag göra det förresten, det blir ju aldrig ett andra?! Och det har, i ärlighetens namn, egentligen aldrig varit min grej... men jag trodde att det krävdes av mig. Att ni inte såg mig annars. Att jag var otydlig och, eller osynlig. För inte kunde jag vara totalt ointressant... i dina ögon. Såå illa kunde det väl ändå inte vara? Om män fortsätter att se förbi mig, så är det tydligen så det skall vara. Och då skall jag verkligen göra allt jag kan för att acceptera att så är, och blir mitt liv. Och göra det bästa av det genom att se andra värden i livet. För här, och nu släpper jag taget om en orealistisk och kvävande dröm!
Hägringar är sådant man ser i öknen. Inte i mitt framtida liv!