...när träningskortet ligger obrukat i ryggsäcken? Jag FATTAR inte vad det är med mig... blir förstummad. Och det vill till att få tyst på mig! Så länge jag gick i grundskolan så bara avskydde jag allt vad gympa hette. Men i samma veva som jag gick ur nian anlades ett motionsspår i radhusområdet vi precis flyttat till. Jag följde med mamma och hennes väninna dit och gick något varv i början. Sedan testade jag att jogga "mellan antal lyktstolpar". Snart nog gick jag dit själv och inom ett år joggade jag mellan tre och fyra mil i veckan. Det blev ett gift. Och vädret hade ingen inverkan. Minns att jag sprang i snöslask upp till knäna och kom hem som en dränkt katt och vred vattenkaskader ur både hår och strumpor. Ensam - sprang jag. Vardag som helgdag, förmiddag som sen kväll. Och folk frågade hur jag orkade. Och tyckte det var konstigt att jag vågade. Vågade? Nej jag fattade inte ens frågan. "Ja, i mörkret?" Men det är ju elljusspår? Nej, jag har aldrig haft vett att vara rädd... Förrän jag blev sjuk vill säga. Men det kan vi ta en annan gång. (Delar har jag berättat i början av mitt bloggande.)
Som 19-åring började jag även träna styrketräning, och älskade det. Så det blev 2-3 gånger i veckan - på väg till och från jobbet. Som jag för övrigt cyklade till, två mil tur och retur! Och på jobbet gick jag, när jag inte halvsprang, i åtta timmar per dag. Ja, konditionen var det rakt inget fel på. Människor i min omgivning bara pustade: Hur orkar du? Samtidigt som de klagade över att de aldrig kom igång själva. Jag fattade inte vad de menade. Det var ju för att jag tränade såå mycket som jag orkade. Hur skulle jag få dem att förstå att det bara var att sätta igång, sedan löste sig resten av sig självt. Och nu sitter jag här. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Och har hoppat över träningen i dag igen. Det har jag förresten gjort sedan jag köpte kortet. Fy, vad trött jag blir på mig själv. Nu få jag banne mig ta mig i kragen. I morgon, efter jobbet så... Nej men då har vi ju bestämt att vi skall... Just nu är jag sååå tacksam för mina aktiva år, och för att jag vet hur gott jag mår av att träna. För hur illa det än är med disciplinen i dagsläget, så vet vad jag strävar mot. Och jag är alldeles för enveten för att ge upp. Någonsin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar