Tänk att det är sååå viktigt att bli tagen på allvar! Jag måste säga att jag är mer mån om att ta andras liv och öde på allvar än mitt eget. Jag klarar mig väl alltid.
Denna sommar har på många sätt varit bland de jobbigaste jag upplevt... och då snackar jag INTE om vädret!
Det gör mormor så bra... hon kan få patent på det tycker jag... hon är ju i alla fall snart 90!
Nej, när jag pratar om att jag upplevt sommaren grymt jobbig, så handlar det enbart om den inre resa som jag tvingat mig själv att färdas. Att verkligen se mig själv och min problematik som värd att bearbeta... Och låta BLI att skämmas över! Jag har till och med haft modet att sticka hål på den förbannade bubbla som jag upplevde att jag befann mig i:
"Det spelar ingen roll vad jag säger, hur högt jag skriker... det är ändå ingen som hör eller ser mig!"
Ungefär så kan jag beskriva känslan. Men jag vågade som sagt sticka hål på bubblan, och har fått många fina bevis på att jag både "syns" och "hörs", men framför allt att jag har rätten därtill! Och jag som sa blankt nej till att skriva dagbok på nätet så sent som bara TVÅ VECKOR innan jag började blogga. Jag har till och med gett adressen till några av dem som befinner sig nära mitt hjärta! Kanske läser de, kanske inte? Det viktigaste är att jag vågar visa vem jag är, vad jag har varit med om och att jag är värdefull! Trots den förmåga jag har att förminska min egen betydelse, och min rätt till det liv jag alltid strävat efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar