Till Glädje

Det kändes otroligt sorgligt när det nyligen gick upp för mig att jag måste släppa taget om min livslånga dröm. För hur skall jag kunna finna en partner att dela mitt liv med, när jag bara blir intresserad av män som inte ens vill träffa mig?! Svara på det den som kan. För jag orkar inte ens försöka finna svaret på den frågan längre. Och jag som hade känt mig både gladare och så mycket piggare sedan höstterminens arbete började - gick fullständigt i däck när jag skrivit mitt förra inlägg - Men bara för EN dag, måste tilläggas!

Vi människor har ju olika drömmar och mål i livet. Alla önskar vi oss saker för att vi skall känna oss nöjda med våra liv: pengar, vinna på lotteri, karriär, att resa, framgång, barn, en partner.

För min del har jag alltid vetat att den kärlek och vänskap, man kan uppleva tillsammans med rätt livspartner, är nog för mig. Kanske är det därför jag aldrig nått dit? För att jag så tidigt visste att det bästa i livet är gratis...
Jag behövde liksom inte lära mig den läxan. Samtidigt måste man ha tur för att träffa en livskamrat:
Vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Det är ett av mina problem: Timing!
Många gånger i mitt liv har jag haft större projekt på gång, där mitt liv inte rymt något annat.
Så när min omgivning sagt:
"Nu skall du se att du träffar någon!"
Har min tanke varit:
Nej, det har jag inte tid med NU!
Och när jag väl kände att tiden var mogen... så hände naturligtvis ingenting!

Skall jag vara helt ärlig har jag egentligen aldrig letat... då snarare väntat på kärleken. Och de få gånger jag blivit förälskad, har jag snart sagt snubblat över såväl personen som känslan. Som när jag och väninnan var ute en kväll för några år sedan, och hon blev småintresserad av en man. Dagen efter var jag ute på en promenad, med musik i öronen och hörde inte att samme man ropade på mig, förrän jag nästan gick rakt på honom. Vi pratade och jag gjorde mitt bästa för att skaffa information... till VÄNINNAN!
Det slutade med att han ringde mig...!
Vi skulle träffas... inte träffas... åter träffas... inte träffas...!
Till slut hade vi haft kontinuerlig telefonkontakt i tre månader och jag var totalförvirrad och ganska knäckt,
ställde honom mot väggen,
och... han var väl inte intresserad av mig heller.
Varför hade vi kontakt då? Helt ologiskt i min värld!

Nej släppa taget är inte alls fel, när det känns som om man strävar efter en ouppnåelig dröm. Samtidigt fattar jag sällan vad ödet menar med sina spratt! För nu ser jag mannen som "inte ville träffa mig"... nästan jämt! Han arbetar i huset bakom platsen för min utbildning. Och går i "vårt hus" nästan varje dag. Som om han ägde stället! Hans bästa kompis sitter i rummet vägg i vägg med mitt, och det är honom han besöker... inte mig naturligtvis.
Och det RÖR MIG INTE I RYGGEN!
Vilket är helt underbart! Så det finns hopp ändå ;-)