tisdag 14 augusti 2007

Samtal

Det har varit mycket samtal i dag. Läkande samtal. Jag har framför allt lyssnat. Annars är jag lite dålig på det. Jag menar... att verkligen LYSSNA! Blir jag dessutom nervös så pratar jag oavbrutet... tycker jag själv i alla fall. Jag tycker om att prata... och då menar jag verkligen PRATA med människor. Så alternativet att enbart förlita mig på mobilen när jag flyttar i nästa vecka finns inte. Jag tar med mig telefonen... den fasta alltså, hur fan det nu går till? Men det är väl som med fasta förhållanden... de är, trots allt, för det mesta begränsade i tid.

Jo, jag tycker om att prata i telefon, men jag gillar inte när den ringer närmare midnatt. Som den gjorde för två år sedan. Då anade jag oråd direkt. Min morbror var död. Funnen i sitt hem, 56 år ung. Odiagnostiserad diabetes. På sjukhuset fanns broschyrer om att man kunde kontakta sjukhuskyrkan, om man kände behov av att tala med någon. Det behövde jag... för inför familjen och i alla praktiska sammanhang var jag den starka. Den som höll i många trådar. Men sedan gick jag hem till ensamheten... och då kom all sorgen över mig som en fuktig filt.

Efter några veckor av samtal kom vi in på min känsla av ensamhet... och till slut fick jag rådet att läsa boken Kvinnor som älskar för mycket och köpte den samma dag. Författarinnan är en mycket klok kvinna som gav mig modet att uppsöka en självhjälpsgrupp - Al-anon för vänner och anhöriga till alkoholister. Jag gick dit för första gången precis en vecka innan jag började på min utbildning. Det är det bästa jag någonsin gjort. Där lär jag mig sakta men säkert att lyssna. På andra... men också på mig själv. Där förstår jag att jag inte är ensam. Och jag börjar så sakta att ta en sak i taget. Jag anklagar inte mig själv så hårt längre för att jag föll tillbaka i mina gamla mönster för snart ett år sedan. Och lät mitt hjärta skena i väg än en gång. Är det det man måste göra: lära sig att älska mindre? Och jag som trodde att det var kärleken som var meningen med livet.

I kväll höll jag i mötet. Tänk, jag har nog kommit en Bit på vägen i alla fall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar