ÅRETS PISSIGASTE MÅNAD...

...NOVEMBER! Hur ofta hör man inte det? MEN. JAG KAN BARA INTE HÅLLA MED! Än så länge har novembers första vecka varit full av solsken... och bara lite regn och blåst. Det kanske är som sägs: Inte hur man har det, utan hur man tar det. Jag reser mig nu ur en lång och djup svacka. Det är inget snack om att den bitvis har varit urjävlig. Men nu känner jag att jag lämnar den... sakta men säkert. Och därför också ser ljusare på tillvaron. Även i november. Mina värsta månader under året har varit: juni, juli och augusti. Slå det den som kan.

I början av sommaren kändes det som om jag nått ett avgörande vägskäl. Där min inställning till mitt liv var viktigare än något annat. För att jag skall kunna skapa mig en framtid att trivas i. Vare sig jag gör det som jag alltid gjort: Ensam! Eller tillsammans med någon.

Under många år reste jag ensam över halva jordklotet. Och njöt in i minsta detalj. Men 1996 hände något. Jag planerade, och åkte i väg själv på en nio veckor lång semesterresa till USA. Jag såg Niagara, Connecticut, New York, Arizona, Grand Canyon, San Francisco, Los Angeles, San Diego och Washington DC. Musikaler, Disney och Redford. Det var en fantastisk resa, som jag alltid kommer att bära med mig. MEN jag har ingen att DELA alla fantastiska minnen med. Så efter den resan tycker jag inte att det är riktigt lika roligt att åka själv längre! Jag skulle vilja lära mig segla. Och åka på en bilresa från öst till väst, tvärs över hela USA. Men inte ensam... Är det egentligen för mycket begärt? Visst kan jag förverkliga delar av mina resedrömmar med mina väninnor. Men det känns som om det inte längre fyller behovet av den nära samhörighet, som jag så länge längtat efter.

Just nu är jag i alla fall full av tillförsikt inför framtiden. För det som sker, det sker och det är bara att hänga med...