De senaste veckorna...

...har vare sig slutat eller börjat något vidare egentligen när jag tänker närmare på det: Förra helgen startade med hällregn redan på fredagen. Och rätt som det var när jag krupit upp i mitt goa hörne i soffan... så började någonting låta som ett droppande på glasbordet! Det regnade in! Jag fick lägga en tjock dagstidning på bordet... som blev genomblöt! Hyresvärden gick inte att nå, så jag satte en hink på bordet över natten.
Lite senare tuggade jag på något... minns inte vad, men rätt som det var lossnade en lagning i en tand! För tredje gången på tre månader! Och jag som numera befinner mig två timmar i från min tandläkare, pust och stön. För övrigt var den helgen helt OK. En go kompis kom hit och vi hade jättemysigt med go mat, goa promenader och tjejsnack. På måndagen när jag satte mig på cykeln... var det punka på däcket. Några dagar senare föll en flaska mineralvatten från översta hyllan i kylen och spräckte den stora glashyllan under. Varför i herrans namn har man glas i kylskåp? Det var andra gången i mitt liv detta hände mig. Förra gången höll jag på att få foten delad på mitten av det där jädra glaset. Och jag har hört fler som råkat illa ut på grund av samma sak.

Som sagt, så kan livet vara ibland, men det mesta ordnar sig ju som bekant. En sprucken tegelplatta var orsaken till läckaget i taket, en juste kille på utbildningen har lovat fixa cykeln under helgen (byta däck på bilen fixar jag, men en över 20 år gammal halvrostig cykel... neej där går bara gränsen alltså).
Ja, och tandläkaren är redo att ta emot mig på onsdag... igen!
Dom här jäkla tänderna... sa jag till honom för några veckor sedan. Då tittade både han och tandsköterskan på mig och skrattade "Du som har så fina tänder!" hävdade de sedan med bestämdhet. Ja, allt är ju relativt. Och jag biter tydligen ihop tänderna rejält när jag sover... Så mycket kan tandläkaren se. Därav trasiga lagningar. Skall sanningen fram så har jag nog bitit ihop extra mycket på senare tid. När jag nu verkligen tar itu med mitt gamla bagage. Hjälper det bara så får det väl vara värt det. Men jag måste säga att jag tvivlar allt som oftast på att jag kommer ur den här förbannade berg- och dalbanan någon gång. Det känns ibland som jag fastnat i den, och bara inte kommer vidare...