"JAG OJKAJ INTE MER"

Ja hon sa så, kvinnan. Var tredje minut i ungefär sex timmar. Då kan jag säga att jag var ganska trött jag också. På henne! Men i dagarna har jag funderat mer och mer på det där, "ojkaj inte", och har kommit fram till att det gör nog inte jag heller. När det gäller att hålla i gång bloggandet alltså.

När jag skrev mitt, för min del banbrytande inlägg "Bearbeta", den 4 juni i år. Det var dagen efter vi lagt upp Vit Lilja, svägerskan och jag. Så trodde jag faktiskt inte att jag skulle överleva att någon jag kände läste det inlägget. Men det gjorde jag. Och jag växte med förtroendet som det gav. Men jag fick även ett större förtroende för min omgivning. Och en enormt mycket större tillit till män, det bara måste jag säga.

Om jag skulle försöka förklara HUR dåligt jag mådde då, vid tiden när jag började blogga. Så vet jag inte om det går. Inte av rädsla då, utan för att jag har lämnat det stadiet bakom mig. Men jag kan säga sååå mycket att jag har svårt att minnas att jag någonsin varit ledsnare än jag kände mig just då! Och det tog fram till den 18 oktober innan det vände! Det var runt 14-tiden på dagen! Och hur kan jag nu säga det, så där exakt på datumet? För att jag kan det!

Botten var nådd! Veckan hade börjat för jävligt och jag kände mig totalt värdelös! Hade ingenting att ge. DÅÅ, när jag berättar för min vän, kvinnan med social fobi, att jag mår verkligt illa. Dåå bjuder hon mig på lunch på sin fantastiska balkong, med vida utsikt över både stad och hav. Jag noterade en CD-samling innan jag gick ut på balkongen och vi kom överens om att jag skulle spela skivan med stadens förmåga. Han sjunger som en blandning mellan Frank Sinatra, Johnny Cash och Leonard Cohen. Och när låten After the lovin´strömmar ur högtalarna händer något i mig. Och livet vänder. Äntligen. Glädje strömmar igenom mig. Och jag trär denna smultron-upplevelse på mitt inre strå, men vågar knappast tro att det är sant. Att livet vänt. Trots att egentligen INGENTING har förändrats! Mitt liv ser utåt sett precis likadant ut som det gjorde för ett halvår sedan. Och jag lever fortfarande mitt liv ensam. Men JAG är annorlunda. Jag KÄNNER mig annorlunda. Och på utbildningen får jag ett enormt utrymme för att både växa och blomma. I mitt framtida yrke, visst, men främst som människa tycker jag nog. Det är det viktigaste för mig.

- Och du, Christian, har stor del i det, skall du veta. Jag kommer alltid att vara tacksam mot dig! För all framtid. Du är en underbar människa och vän.
Men när det gäller att lägga undan bloggen, så kan inte ens du få mig att ändra mig. Just nu i alla fall=)

Jag kanske dyker upp igen. Det vet man aldrig. Bloggen kommer att ligga kvar, för nu åtminstone. Och det lär kunna dyka upp ett och annat foto då och då, för det är roligt att publicera fina bilder här. Under mitt senaste långa skrivuppehåll har jag tagit mig en rejäl funderare och kommit fram till att:
Jag har inte all den tid jag behöver för att skapa det bloggnät som krävs för att få fler än två till fem läsare per dag. För att bara inte tala om: i genomsnitt en kommentar per vecka. Jag inser nu att det skulle krävas så mycket mer för att det skall kännas meningsfullt att skriva dagbok offentligt. Det är exempelvis sååå nedslående att dag ut och dag in läsa: DU HAR INGA KOMMENTARER, det erkänner jag mer än gärna. Och "over all" så ger det mycket mindre än det tar. Och jag har varken den tid eller energi för att försöka förändra det. Nu i alla fall.

Jag har min fantastiska utbildning. Och en sista, förmodligen stentuff, termin kvar att lägga all min energi på. Dessutom är de sista fyra veckorna jag har kvar här, vid havet, väldigt viktiga för mig. För nu händer massor i spåren av allt jag lärt under... ja flera år egentligen. Och jag vill verkligen vara i det. Och njuta så mycket jag bara kan helt enkelt; Livet är för viktigt för mig just nu=) att passa på och vara I! Inte sitta på min kammare och skriva OM.

Tack till alla er som läst, och stannat kvar. Speciellt ni som skrivit till mig. Ni har lagt ner själ och hjärta. Det både vet, och känner jag! Och jag vet nu också att jag inte är ensam om att känna som jag gör, över hur mitt liv blivit. Men framför allt när det handlar om ensamheten. Kanske försvinner den nu också, av bara farten. Vem vet?!