SÅ SKÖNT

Det är verkligen skönt att få ur sig allt gammalt skräp, här, på MIN fina blogg. Om någon sagt till mig för fem månader sedan, att jag skulle våga skriva -och öppna mig- så totalt som jag gör här, så hade jag aldrig trott den personen. Visserligen gör jag det anonymt. Men jag har ju också lämnat förtoendet och adressen till vissa utvalda. Både män och kvinnor. Och det, att jag även lämnat den till män, är ett enormt steg för mig. Den ena killen arbetar jag ju till och med tillsammans med varje dag. Christian. Vilken kille! Vilken vän han är. Och vad stort det är för mig att ha en man, som jag kan kalla min vän. Oerhört stort!

Min goa svägerska har varit på besök hos mig i helgen. Vi skulle ha gått ut i går. Men ingen av oss orkade. Vi är trötta högskolestudenter som bara fastnar i soffan när vi sätter oss där! Ja, jo så var det vädret förstås. På kvällskröken ven vinden full storm i hustaket. Det blåser ju som sjutton här vid havet, när det väl blåser. Och så blir det så där klirrande kallt. Så vi sjönk ner i värmen av stearinljusen i stället.

Men på dagen var vi ute på stan och kollade affärer. Jag köpte förresten ett nytt vackert läppstift. Lancomes 331, i knalligt Cerise! Yvonne säger alltid att jag passar så otroligt bra i sådana färger. Den kvinnan är underbar. Vissa människor får en att känna sig tråkig och totalt färglös. Men så finns det människor som Yvonne, som får en att stråla i all världens färger. Vilken vän. Och Jaa, tänk Judith! Tack min nyfunna underbara vän. Synd att det blev så stressigt i dag att jag inte hann ge dig den stora kram jag hade planerat. Du är så generös. En fantastisk människa! Och du: du äter precis VAD DU VILL ! Glöm inte det.

Själv håller jag på med en stenhård diet just nu. Och det går långsamt. Men det går NERÅT. Jag skulle så GÄRNA vilja komma i mina fantastiska, men för små kläder. De där jag köpte då jag faktiskt gick ner i vikt för några år sedan. Med hjälp av Cambridge-metoden. Men det var DÅ det. Min ämnesomsättning och mina tillväxthormon är ju inte riktigt som de skall vara efter hypofys-tumören. Och det är bara att acceptera! Men när jag, för ett par veckor sedan, släppte min hårda koll på vad jag åt. Och gick ut med killarna på lunch, några dagar bara, under en vecka, så gick jag upp! Nära tre kilo! Då skrev jag med röd tuschpenna i blocket som jag brukar använda när jag försöker gå ner några kilon... "NU ÄR GRÄNSEN NÅDD!" Och det var den. Bara så ni vet!

Tack för alla goda råd och omtänksamma kommentarer: Jag tar dem till mitt hjärta. Och polerar långsamt bort honom. Men det gör ont skall ni veta.