På Alla Hjärtans♥️ Dag 2017 skrev jag mitt första inlägg i Susens tankar❣️

                                                      Foto: Susens tankar

I Kapitel 1 i Susens tankar; På Alla Hjärtans 💖 Dag den 14 februari 2017 skrev jag:

""Alla Hjärtans Dag 💖 kändes som den perfekta dagen att äntligen börja skriva! Ja, så tänkte jag väl kanske inte direkt för några veckor sedan, när jag på allvar funderade över hur min blogg skulle se ut, och försökte genomföra de idéerna, utan att lyckas! Det är verkligen inte enkelt att åstadkomma en fin Blogg-sida, vilket känns väldigt viktigt för mig. Nästan lika viktigt som skrivandet i sig. Men nej, jag fick verkligen inte till det utan behövde hjälp... men kunde jag verkligen be Sandra den här gången, som själv har så mycket att kämpa med? För bara ett par månader sedan fick hon nämligen en elak cancerdiagnos! Innan det beskedet pushade hon mig hårt för att komma igång, och då hade det inte känts konstigt att be om hjälp. Men nu, nej, det var långt ifrån självklart!

Men lusten att äntligen skriva segrade, så jag bad min fantastiska svägerska om hjälp... och fick den! Som så många gånger förut. Senare berättade hon att det gav henne kraft. Hon fick något annat än sin sviktande hälsa att fundera över ett tag. Jag fattade precis vad hon menade, för  Livet var ett enda kämpande, ältande och fyllt av oro, för hela familjen. Så när Sandra tidigt en morgon ringde och berättade att hon inte kunnat sova, utan satt igång och fixat ett utkast till min blogg, blev jag helt ställd! Och det var då rakt inget utkast, Bloggen var klar, och helt fantastisk! Tack min underbara vän för denna fina sida💖! Och nu kan jag inte komma med fler undanflykter, det är bara att sätta igång och skriva,! Jag kommer helt enkelt inte undan längre😂 Och det känns helt underbart!

Vad handlar det då om, allt det här pratandet om att skriva? Vad är det som är så märkvärdigt med det? Jag har pratat om det, och pratat om det, sedan jag var fjorton år närmare bestämt. Men då var det journalist jag ville arbeta som. Den långa vägen därifrån och hit, till Susens tankar, men också allt annat Mellan Himmel och Hav tänker jag dryfta på denna sida. Bara för att jag har lust att göra det, inget annat skäl än det. Vilket känns otroligt härligt. Jag tänker även publicera mina dikter här. De har alla många år på nacken, men jag tycker att de är tidlösa, fyllda av kärlek till både människor och natur, de innehåller glädje så väl som sorg och melankoli, tankar om politik och samhälle i övrigt. Samtidigt är de så skönt naiva att jag inte vill låta dem ligga i en gammal låda. De förtjänar bättre.

Men en sak som jag inte tänker göra är att: Lova ständiga uppdateringar! Nej, jag tänker skriva när jag har tid, lust och känner för det... så är det bara. Min pappa sa det så bra när han beskrev vad han tyckte var det bästa med att ha gått i pension: "Att slippa alla måsten!" Och det är något Susens tankar inte ska innehålla... MÅSTEN alltså. Det är världen och livet så fyllt av ändå. Så här skriver jag BARA för att jag så gärna vill, och absolut inte för att jag måste.

Ha en underbar Alla Hjärtans Dag💖

Själv ska jag njuta av att ha en värmedyna, efter att ha städat mig igenom hela denna soliga, nästan vårlika februaridag. Ett av livets alla sådana där MÅSTEN, Ni vet😉"

               Susen M J ©

Susens tankar

https://susenstankar.blogspot.com/2026/02/de-sa-ful-fet-dum-i-huvudet-i-skolan.html?m=1

Vilka Underbara Dagar På Kreta🫠🌊🩷🩷🩷

Njuter just nu så oerhört av fina dagar på Kreta, Greklands största Ö🌊🏝 Varit här många gånger tidigare, men nu när jag precis fått diagnosen Muskelreumatism och därefter Cortison som motmedel mot det - och som tog bort den fruktansvärda värken på 2 dagar🌝✌️🩷🩷🩷

Jag Tackar Livet❣️🙏

PS. Läs även min Blogg "Susens tankar" DS.

STADEN VID HAVET... OCH MANNEN I STENHUSET...

...kan det bli mycket bättre än så. Jag menar, känslan av att inte vara bortglömd så klart; vad trodde ni?! Livet går sin gilla gång efter examensfirandet, som faktiskt gav mersmak och därför firar vi min födelsedag nu i september på liknande sätt. Om bara vädret tillåter förstås.

På senare tid har jag faktiskt tänkt på gången då "min goa vän" sa att jag var hämmad. "Det är säkert så..." tänkte jag träffad. Men på senare tid kommer bilderna upp på de gånger jag gjort mina försök till kontakt, men då männen helt sonika vänt mig ryggen! Och de män som varit intresserade av mig, för de dyker faktiskt upp då och då, men vågar de närma sig? Nej där är fegheten stor, eller också är det väl de som är hämmade kanske...? Jag vågar i alla fall vara sårbar nog att visa mitt intresse, trots risken att bli avvisad; Igen och igen...

KANSKE BLOMNINGSTIDEN ÄR NÄRMARE ÄN JAG TROTT...

Det är ju inte var dag som människor i ens omgivning ger en mängder av komplimganger, och man samtidigt känner att de verkligen menar det! I kväll har jag haft en fantastisk examensfest med föräldrar, syskon, syskonbarn och många vänner. En fest jag aldrig någonsin kommer att glömma... ja, faktiskt den bästa i mitt 47-åriga liv! Jag känner mig så älskad av de mina! Och den här dagens minnen lever jag på länge. Vi har haft grillfest på stranden, oömma kläder, en enorm sallad, tzatsiki, och bland annat grillad kalvytterfilét, kyckling, lax, ananas, och grönsaker. Sedan dök vi i böljan den blå, innan det blev dags för kaffe, äpplekaka med vaniljsås, och punch! Champagnen har flödat och jag mår bara sååå gott till tonerna av ljuv musik i natt...

ETT ÅR SENARE...

...ser jag på mitt liv så helt annorlunda, trots att det enda som egentligen har förändrats är insidan, min egen inställning till mitt liv och dess omständigheter. Jag har dessutom bestämt mig för att inte kämpa emot de självklara spår mitt liv följer, utan lämna över skeendena till den högre makt som jag vet har funnits med mig i allt! Det är en fantastisk känsla att nå, svår att beskriva. I morgon tar jag dessutom min universitetsexamen, och firar så länge orken håller! "Det omöjliga tar bara lite längre tid!", som Agneta Oreheim sa till mig för många år sedan. Den kvinnan är såå klok och hon har så rätt! Och därför kändes det också så fantastiskt när jag i förrgår fick veta att jag är godkänd i allt jag åstadkommit på universitetet, och nu har min fil kand-examen... Mmm, vad ljuvligt livet kan kännas ibland=} Tilliten som är, och alltid varit, en akilleshäl i mitt liv, tar nu en allt större plats och jag tror på mig själv, men också på mina medmänniskor. Det känns verkligen som om jag lever på moln just nu ...

BLOMSTERPRAKT

Trötthet och stress ger vika, för äntligen kan jag se slutet många års hårt arbete. Så vem vet i framtiden kanske jag får förmånen att skriva professionellt. Ja om jag har lite tur då alltså, för utan kontakter är den branschen stenhård nu för tiden. Tänk er bara att jag fick ett negativt svar om ett sommarjobb - som jag inte ens hade sökt! Lyckas med det den som kan =)

Det är sent, eller tidigt beroende på hur man ser det, så jag säger Godnatt! Främst då till alla er som hängt kvar, och läst de få rader jag skrivit de senaste månaderna, trots att jag att jag avvecklat större delen av mitt bloggarbete. Dock är mitt "Förändringsarbete fortfarande pågående" vilket jag är både stolt och glad över. Men nu skall jag sova och sedan koncentrera mig på min förestående Examen.

Kram till alla er därute i Cyber Space.

ATT ALDRIG SLÅ UT...

Blomningstid är kort! Vitsippornas tid är snart förbi. Själv känner jag mig ibland som Hibiscusen i mitt köksfönster. De gånger dess knoppar aldrig blommar, utan faller av. Precis när de skall slå ut. Det gör ont i mitt hjärta. Så gör även livet. Lurar oss, precis när vi tror att: Nu, blir det bra! Jag kanske bara är trött? Missmodet har en förmåga att leta sig in då. Men snart är just detta kämpande över, och jag når mitt mål. Drömmen - eller vad det nu var för något. Ja lite har jag nog tappat fokus under vägen. Vad var det jag ville EGENTLIGEN, med mina nära sex års studier?
Tänk om min blomningstid aldrig kommer. Vilken fruktansvärd känsla av instängdhet och rädsla jag får när jag tänker så. Men ni kanske känner igen er? Jag är kanske inte så ensam i detta som jag tror ibland, eller?

SANNINGEN BEFRIAR

Jag lämnar sakta mina mönster... En dag i taget... Steg för steg. Mycket för att jag vågade vara sann och så oändligt sårbar. Det känns fantastiskt att komma till den insikten. Jag vet mycket väl att jag har lååång väg att gå, men jag är på väg. På mycket god väg. Försöker ihärdigt att släppa taget och låta min högre makt ta över. Och vilken befrielse det är när det fungerar. Likaväl som det är otroligt ledsamt de gånger det inte gör det. I dag anstränger jag mig för att vara lyhörd mot mig själv, och leva lite i taget... En dag i sänder fungerar det allt bättre för varje dag.

Brukar spara urklipp ur min dagstidning. De som berör mig på djupet. När jag rotade bland dem nyligen fann jag ett från april 1997, skrivet av Erling Ivarsson. Jag läser följande citat:

"En kärlek som omedelbart säljer ut sig, ger allt den äger från första stund, visar alla sina kort i ett nu, har en låg kvalitet och gör oss på sikt likgiltiga. En kärlek av hög kvalitet är så värdefull att vi sakta får växa in i den, utmanas, kämpa, vänta, längta, hoppas. En sådan kärlek är långsiktigt hållbar och är något att bli förankrad i."

Orden greppar mitt hjärta och jag är mig själv tacksam att jag sparat dem i alla dessa år. I dag, i morgon och alla mina dagar ger orden tröst, och jag tar dem med i mina drömmar...

BE OM HJÄLP!

Att det skall vara så svårt! Att be om hjälp alltså. Nästan lika svårt som att säga förlåt! Livets svåraste ord har jag kallat förlåt i en av mina dikter. Jag känner ibland att jag inte får den hjälp jag behöver. Trots att jag mer än gärna hjälper min omgivning. Då är frågan: Är jag tydlig när jag ber om hjälp? Nej just det, det är troligen där skon klämmer. Jag uppfattar mig allt som oftast som övertydlig, och öppnare än vad som kanske är nyttigt för mig. Döm om min förvåning när jag nyligen hörde mig själv på band. Och hör att jag är hur otydlig och rädd som helst för att öppna mig. För att visa mig så ynklig och liten som jag faktiskt kände mig just då. Budskapet lös inte igenom direkt. Så nu har jag fått nya läxor och hemarbete, för att närma mig mitt livs kärna. Samtidigt som jag i mitt inre svider och undrar: Hur svårt kan det vara egentligen? Att vara människa?

VÅRPROMENAD I MARSSOLEN

Jaa du Judith, jag är kvar här i cyber space jag också, och dyker upp när du allra minst anar det! Jag tycker ju att det är så otroligt roligt att lägga upp fina bilder här.

Det var tufft att flytta hem... jag saknar alla nya och fantastiska vänner i Staden vid Havet. Ja, livet är hårt utan dem, helt klart. Dessutom blev jag ju så bortskämd med att alltid ha Christian in my corner.

- Så nu vet du det Christian! Jag saknar Dig och våra goa samtal... Stor Kram på dig min goa vän;-)

VÅR I FEBRUARI

Det känns upplyftande och glädjande att ljus och värme faktiskt inte är särskilt långt borta;-)

DET NYA ÅRET HAR BÖRJAT BRA!

Ja, jag kan då inte klaga på början av 2008! Visserligen arbetar jag fortfarande och skall så göra till i mitten av nästa vecka. Den 19e januari flyttar jag hem, och sedan börjar sista terminen av min utbildning. Så därmed påbörjar jag en ny epok hemma, med tungt hjärta! Jag har haft en fantastisk tid här i "Staden vid havet", och det kommer att kännas svårt att lämna alla nya vänner! Men ingen vet ju något om framtiden, så vem vet jag kanske är tillbaka här fortare än jag hinner tänka?!

VILL BARA PASSA PÅ ATT...

ÖNSKA ER ALLA EN RIKTIGT GOD JUL...

OCH ETT GOTT NYTT 2008 !

MITT BESLUT KÄNNS HELT RÄTT

"JAG OJKAJ INTE MER"

Ja hon sa så, kvinnan. Var tredje minut i ungefär sex timmar. Då kan jag säga att jag var ganska trött jag också. På henne! Men i dagarna har jag funderat mer och mer på det där, "ojkaj inte", och har kommit fram till att det gör nog inte jag heller. När det gäller att hålla i gång bloggandet alltså.

När jag skrev mitt, för min del banbrytande inlägg "Bearbeta", den 4 juni i år. Det var dagen efter vi lagt upp Vit Lilja, svägerskan och jag. Så trodde jag faktiskt inte att jag skulle överleva att någon jag kände läste det inlägget. Men det gjorde jag. Och jag växte med förtroendet som det gav. Men jag fick även ett större förtroende för min omgivning. Och en enormt mycket större tillit till män, det bara måste jag säga.

Om jag skulle försöka förklara HUR dåligt jag mådde då, vid tiden när jag började blogga. Så vet jag inte om det går. Inte av rädsla då, utan för att jag har lämnat det stadiet bakom mig. Men jag kan säga sååå mycket att jag har svårt att minnas att jag någonsin varit ledsnare än jag kände mig just då! Och det tog fram till den 18 oktober innan det vände! Det var runt 14-tiden på dagen! Och hur kan jag nu säga det, så där exakt på datumet? För att jag kan det!

Botten var nådd! Veckan hade börjat för jävligt och jag kände mig totalt värdelös! Hade ingenting att ge. DÅÅ, när jag berättar för min vän, kvinnan med social fobi, att jag mår verkligt illa. Dåå bjuder hon mig på lunch på sin fantastiska balkong, med vida utsikt över både stad och hav. Jag noterade en CD-samling innan jag gick ut på balkongen och vi kom överens om att jag skulle spela skivan med stadens förmåga. Han sjunger som en blandning mellan Frank Sinatra, Johnny Cash och Leonard Cohen. Och när låten After the lovin´strömmar ur högtalarna händer något i mig. Och livet vänder. Äntligen. Glädje strömmar igenom mig. Och jag trär denna smultron-upplevelse på mitt inre strå, men vågar knappast tro att det är sant. Att livet vänt. Trots att egentligen INGENTING har förändrats! Mitt liv ser utåt sett precis likadant ut som det gjorde för ett halvår sedan. Och jag lever fortfarande mitt liv ensam. Men JAG är annorlunda. Jag KÄNNER mig annorlunda. Och på utbildningen får jag ett enormt utrymme för att både växa och blomma. I mitt framtida yrke, visst, men främst som människa tycker jag nog. Det är det viktigaste för mig.

- Och du, Christian, har stor del i det, skall du veta. Jag kommer alltid att vara tacksam mot dig! För all framtid. Du är en underbar människa och vän.
Men när det gäller att lägga undan bloggen, så kan inte ens du få mig att ändra mig. Just nu i alla fall=)

Jag kanske dyker upp igen. Det vet man aldrig. Bloggen kommer att ligga kvar, för nu åtminstone. Och det lär kunna dyka upp ett och annat foto då och då, för det är roligt att publicera fina bilder här. Under mitt senaste långa skrivuppehåll har jag tagit mig en rejäl funderare och kommit fram till att:
Jag har inte all den tid jag behöver för att skapa det bloggnät som krävs för att få fler än två till fem läsare per dag. För att bara inte tala om: i genomsnitt en kommentar per vecka. Jag inser nu att det skulle krävas så mycket mer för att det skall kännas meningsfullt att skriva dagbok offentligt. Det är exempelvis sååå nedslående att dag ut och dag in läsa: DU HAR INGA KOMMENTARER, det erkänner jag mer än gärna. Och "over all" så ger det mycket mindre än det tar. Och jag har varken den tid eller energi för att försöka förändra det. Nu i alla fall.

Jag har min fantastiska utbildning. Och en sista, förmodligen stentuff, termin kvar att lägga all min energi på. Dessutom är de sista fyra veckorna jag har kvar här, vid havet, väldigt viktiga för mig. För nu händer massor i spåren av allt jag lärt under... ja flera år egentligen. Och jag vill verkligen vara i det. Och njuta så mycket jag bara kan helt enkelt; Livet är för viktigt för mig just nu=) att passa på och vara I! Inte sitta på min kammare och skriva OM.

Tack till alla er som läst, och stannat kvar. Speciellt ni som skrivit till mig. Ni har lagt ner själ och hjärta. Det både vet, och känner jag! Och jag vet nu också att jag inte är ensam om att känna som jag gör, över hur mitt liv blivit. Men framför allt när det handlar om ensamheten. Kanske försvinner den nu också, av bara farten. Vem vet?!

VAD GÖR MAN...

...när träningskortet ligger obrukat i ryggsäcken? Jag FATTAR inte vad det är med mig... blir förstummad. Och det vill till att få tyst på mig!
Så länge jag gick i grundskolan så bara avskydde jag allt vad gympa hette. Men i samma veva som jag gick ur nian anlades ett motionsspår i radhusområdet vi precis flyttat till. Jag följde med mamma och hennes väninna dit och gick något varv i början. Sedan testade jag att jogga "mellan antal lyktstolpar". Snart nog gick jag dit själv och inom ett år joggade jag mellan tre och fyra mil i veckan. Det blev ett gift. Och vädret hade ingen inverkan. Minns att jag sprang i snöslask upp till knäna och kom hem som en dränkt katt och vred vattenkaskader ur både hår och strumpor. Ensam - sprang jag. Vardag som helgdag, förmiddag som sen kväll. Och folk frågade hur jag orkade. Och tyckte det var konstigt att jag vågade. Vågade? Nej jag fattade inte ens frågan. "Ja, i mörkret?" Men det är ju elljusspår? Nej, jag har aldrig haft vett att vara rädd... Förrän jag blev sjuk vill säga. Men det kan vi ta en annan gång. (Delar har jag berättat i början av mitt bloggande.)

Som 19-åring började jag även träna styrketräning, och älskade det. Så det blev 2-3 gånger i veckan - på väg till och från jobbet. Som jag för övrigt cyklade till, två mil tur och retur! Och på jobbet gick jag, när jag inte halvsprang, i åtta timmar per dag. Ja, konditionen var det rakt inget fel på. Människor i min omgivning bara pustade: Hur orkar du? Samtidigt som de klagade över att de aldrig kom igång själva. Jag fattade inte vad de menade. Det var ju för att jag tränade såå mycket som jag orkade. Hur skulle jag få dem att förstå att det bara var att sätta igång, sedan löste sig resten av sig självt. Och nu sitter jag här. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Och har hoppat över träningen i dag igen. Det har jag förresten gjort sedan jag köpte kortet. Fy, vad trött jag blir på mig själv. Nu få jag banne mig ta mig i kragen. I morgon, efter jobbet så... Nej men då har vi ju bestämt att vi skall... Just nu är jag sååå tacksam för mina aktiva år, och för att jag vet hur gott jag mår av att träna. För hur illa det än är med disciplinen i dagsläget, så vet vad jag strävar mot. Och jag är alldeles för enveten för att ge upp. Någonsin!

TRÖTTHET

Supertrött är bara förnamnet. Sovit såå dåligt i natt. Vaknade 4 i morse! Och har kämpat på med olika projekt för att bli färdig i tid. Det gick - nästan i alla fall. Ja, ja jag vet att jag blev några minuter sen. Men det var inte bara mitt fel. Så det så. Jag brukar säga att enda gången det är sååå bråttom att det är värt att stressa livet ur sig för, är när man räddar liv. Och DET har jag lyckats med - ett par gånger. Förutom det finns inget LIKA viktigt. Livet är egentligen den enda riktigt svåra förlusten vi människor gör här på jorden. När en av mina bästa vänner begravdes för några år sedan - 42 år gammal - sa prästen att "Sorgen är all den den kärlek som blir över." När man tänker så kan en deadline te sig ganska futtig.

Jag lämnar honom bakom mig nu. Långt bakom snart, hoppas jag. Helt outrett, outtalat, omöjligt att bearbeta, och totalt oförlöst känslomässigt! Fy fan vad tröttsamt. Igen. Och igen. Sådant är mitt liv. Men här känns det trots allt bättre. Jag är piggare och gladare, ja förutsatt att jag sover då naturligtvis. Därför oroar jag mig redan för att flytta tillbaka, till tomheten. Jag trivs här, har alltid gjort så enkelt är det.

"Orosmolnen" på mitt dagliga göra har tagit ledigt. Och det känns... tomt. DÅ är det högt i tak, vill jag lova. Men Christian är klippan. Och han har inte flytt sin kos, än i alla fall. Tur för mig!

Trivs kanske bättre här än jag egentligen har råd med!?

MER ÄN LOVLIGT SNURRIG

Advent är bland det allra mysigaste jag vet med hela julen. Speciellt första advent då. Ja, alltså den där inre känslan man kan locka fram hos sig själv. Vare sig det egentligen händer något speciellt, eller inte. Bara man bestämmer sig för det. Att verkligen njuta av det där allra första juliga alltså. Jag har haft som tradition, så långt jag kan minnas, att ordna med adventsfika för HELA min stora familj. I min lilla etta. Hrm. Ja, ja men finns det hjärterum...

SPA-dagarna var ljuvliga och jag lyckades faktiskt att ladda batterierna rejält. Skall nog försöka planera in åtminstone en sådan vistelse om året framöver... Det är värt varenda öre. Och uppoffring! Men allt har en ände, så även det allra bästa i livet! Men så var det ju det här med advent... och här, där jag befinner mig nu, har jag människor runt mig som verkligen känns som en hel, och helt otrolig familj. Som jag verkligen vill ta vara på alla tillfällen att lära känna så mycket jag kan. Och hinner innan jag flyttar hem igen, i mitten på januari. (Usch, det vill jag inte ens tänka på just nu.) Så jag bad dem komma. Allihop. Nu blev vi inte så många som vi kunde blivit. För det är ju naturligtvis en alldeles speciell dag för många fler än bara mig. Och alla har sina traditioner. Och mycket att göra just nu. Men det var så mysigt att gå här och plocka i väntan på mina goa vänner. Jag njöt verkligen av att få ha dem här några timmar. Ja, jag njöt tydligen så till den grad att vi glömde tända adventsljusstakens första ljus :-0 !!! Så det gjorde jag först då alla försvunnit hem i novembermörkret. Undrar vad SPA gör med en EGENTLIGEN?

Eller är det något annat lurt...?

SPA

Det har varit en tuff sommar, och en ganska tuff höst! När livet känts så där riktigt jävligt ett tag - så ringde jag min bästis, Maggan. "Vi måste ha en morot i höst!" "Ja?!?", hon blir lite förvånad ibland, Maggan, för hon vet ju inte riktigt hur hon skall tolka mig alltid va. "Morot?" Bokstavligt, eller? "Nej... alltså jaa, du vet för flera tusen spänn!" "OK!" Hon e toppen, eller hur? Och nu åker vi snart, UNDERBART! Om ett par timmar alltså! Vi skall njuuuta i två dygn. Och har bokat de två dyraste behandlingarna de har!!! TVÅ VAR! Det kostar att ligga på topp. Speciellt som studerande. Men vad gör man inte för hälsan och välmåendet. Det är ju fan så mycket dyrare att gå i terapi. Eller hur?

- Christian! Du sitter väl inte där och smygläser nu va? OK! Jag förstår att du e nyfiken. Ta hand om mina alster. Och läs dem ibland också. Och du, glöm inte bion på tisdag nu va?! ;=)

SÅ SKÖNT

Det är verkligen skönt att få ur sig allt gammalt skräp, här, på MIN fina blogg. Om någon sagt till mig för fem månader sedan, att jag skulle våga skriva -och öppna mig- så totalt som jag gör här, så hade jag aldrig trott den personen. Visserligen gör jag det anonymt. Men jag har ju också lämnat förtoendet och adressen till vissa utvalda. Både män och kvinnor. Och det, att jag även lämnat den till män, är ett enormt steg för mig. Den ena killen arbetar jag ju till och med tillsammans med varje dag. Christian. Vilken kille! Vilken vän han är. Och vad stort det är för mig att ha en man, som jag kan kalla min vän. Oerhört stort!

Min goa svägerska har varit på besök hos mig i helgen. Vi skulle ha gått ut i går. Men ingen av oss orkade. Vi är trötta högskolestudenter som bara fastnar i soffan när vi sätter oss där! Ja, jo så var det vädret förstås. På kvällskröken ven vinden full storm i hustaket. Det blåser ju som sjutton här vid havet, när det väl blåser. Och så blir det så där klirrande kallt. Så vi sjönk ner i värmen av stearinljusen i stället.

Men på dagen var vi ute på stan och kollade affärer. Jag köpte förresten ett nytt vackert läppstift. Lancomes 331, i knalligt Cerise! Yvonne säger alltid att jag passar så otroligt bra i sådana färger. Den kvinnan är underbar. Vissa människor får en att känna sig tråkig och totalt färglös. Men så finns det människor som Yvonne, som får en att stråla i all världens färger. Vilken vän. Och Jaa, tänk Judith! Tack min nyfunna underbara vän. Synd att det blev så stressigt i dag att jag inte hann ge dig den stora kram jag hade planerat. Du är så generös. En fantastisk människa! Och du: du äter precis VAD DU VILL ! Glöm inte det.

Själv håller jag på med en stenhård diet just nu. Och det går långsamt. Men det går NERÅT. Jag skulle så GÄRNA vilja komma i mina fantastiska, men för små kläder. De där jag köpte då jag faktiskt gick ner i vikt för några år sedan. Med hjälp av Cambridge-metoden. Men det var DÅ det. Min ämnesomsättning och mina tillväxthormon är ju inte riktigt som de skall vara efter hypofys-tumören. Och det är bara att acceptera! Men när jag, för ett par veckor sedan, släppte min hårda koll på vad jag åt. Och gick ut med killarna på lunch, några dagar bara, under en vecka, så gick jag upp! Nära tre kilo! Då skrev jag med röd tuschpenna i blocket som jag brukar använda när jag försöker gå ner några kilon... "NU ÄR GRÄNSEN NÅDD!" Och det var den. Bara så ni vet!

Tack för alla goda råd och omtänksamma kommentarer: Jag tar dem till mitt hjärta. Och polerar långsamt bort honom. Men det gör ont skall ni veta.

ORKAR INTE

Jag tror mig veta! Att du läser mig. Varje dag. Trots att du aldrig velat prata med mig. Hjälpa mig. Vidare. Ignorerad. Känner jag mig. En kommentar fick mig att fundera. Hon sa: Läs Rensa i röran. Det är omtanke. Någon där ute bryr sig om. Mig. Och min sorg. Men jag. Har kämpat så länge nu. Med det som är jag. Det de. Där ute. En gång formade. Till mig. De som inte kunde acceptera. Den jag var. Då. För så länge sedan. Och jag. Var för snäll. Snäll så jag var dum. De hånade mig. Och jag bara tog emot. Och svalde. Eller grät. Roligt. Med någon som blev ledsen. Så det fortsatte. År ut och år in. Jag blev skadad... Ända in i själen. Av att aldrig. Få duga. Vara accepterad. Av dem. Och trots att jag alltid bara tog emot. Aldrig gav igen. Så är det jag som kämpat. I åratal. För att förändras!? Bearbeta. För att jag - blir förälskad - på avstånd. I män som anser. Att jag inte ens är värd att prata med?! Skall jag förändras? För att...? Möjligtvis aldrig mer luras. Av falska inviter. Som jag naivt. Tar på allvar. Faller. Och då... Vänder du mig ryggen. Och jag. Bara står där. Och ser. Dig passera.

Jag skiter allvarligt talat i om jag passar in eller ej. Om du vill ha mig. Eller inte. Att du inte ens vill tala med mig. Att jag inte är värd NÅGONTING för dig. Och att förändras. För dig? Neej! Jag duger bra. Som jag är. Förbannat bra!

"POLERA BORT HONOM!"

Det blev en go helg! Och jag hann träffa båda mina systrar, ena svågern, ena brorsan, hans fru, mamma och pappa. Och framför allt båda mina ljuvliga systerdöttrar!

Satt i mina föräldrars skinnfåtölj och diskuterade deras förestående flytt. Som äger rum om bara ett par veckor. Plötsligt klättrar en liten två och halvtårig tuva upp i mitt knä. Sätter sig gränsle i över mina ben och lägger huvudet emot mitt bröst. Jag blev alldeles stum. Kom av mig fullständigt. Ja, alltså, kom inte ihåg vad jag skulle säga. För denna lilla har alltid varit sååå mammig att man knappt fått lov att ta i henne. Men nu fick jag kramar hela kvällen. Och äran att läsa två sagor för henne och storasyster. Det är sådana smultrontillfällen man bär med sig in i framtiden!

Ja, sedan var det brorsan, som hjälpte mig med däcken! Så nu är jag laddad inför vintern. Desutom hann jag med en mysig snabbfika med svägerskan. Vi planerar lite framtida affärsförslag. Och dessutom njöt jag av att dela syrrans och Harrys hem med dem. Vi åt gott och mös mest hela helgen. Och snackade massor. Om allt! Även min "tuggande blogg". Och bearbetning av livets baksida. Och så berättade jag godbitar om utbildningen och mina kamrater där. Framför allt Christian. Min första, och hittills enda killkompis.

Jag berättade hur vi bubblar över av skratt när "han" från förr kliver runt i huset. Han som tror att han äger hela stället. Inte ens när han renoverade vissa delar av det, dök han upp lika ofta;-)

Ja, ja det har han inget för, kan jag säga. Om det nu är så att han hoppas på det...! Jag lär av mina misstag.

Vi har även pratat om varför jag började blogga. Droppen. Den utlösande faktorn. Mannen jag blev förälskad i för ganska precis ett år sedan. Utan gensvar.

- Ett år?

- Ja vadå? Det brukar ta två för mig att komma över. När jag väl blir förälskad alltså!

Han rynkade ögonbrynen och tittade bekymrat på mig. Och sedan sa han frankt:

-Du måste polera bort honom!

HEMBESÖK

Naturligtvis är man aldrig förberedd när vintern väl anländer. Trots att allt pekar på att den kan dyka precis när som helst. Och nu sitter jag här. Tolv mil ifrån mina vinterdäck! Pinsamt! Brorsan har dem i garaget. Och syrran har sängplats. Så egentligen finns det ingen anledning att klaga. MEN det är sååå gott att krypa upp i soffhörnet på fredag, efter en lång arbetsvecka. Och bara njuta. Denna veckan blir det dock INTE så! I morgon eftermiddag bär det i väg till min hemstad. Ser jag det positivt, blir det säkert riktigt goa kramar när jag kommer dit. Från syskonbarnen. De ljuvliga tjejerna! Som blev så glada för kylskåpsmagneterna jag skickade med posten i förra veckan :-) Än kan så lite glädja dem. Sju och två och ett halvt år. Och gillar sin moster mmm!

Den senaste månaden så har det hänt saker med mig. Jag lämnar skräpet bakom mig! Och det är så underbart alltså. Dessutom har jag en KILLE att dryfta mycket av min problematik med. Jag kan verkligen snacka med honom som en vän. Något jag behövt länge. En man att snacka med om allt. För att lösa upp en massa knutar. Rensa och gå vidare. För jag står ut med ganska mycket. Men inte med att bli bitter. Ett öde värre än döden. Lite det varnar nog Christian mig för. När jag talar om att jag är livrädd för att bli förälskad igen. Jag klarar inte en potentiell platonisk kärlek till. Då dör jag nog hellre faktiskt. Jag har RÄTT att känna så! Jag har ju bara blivit avvisad då jag blivit förälskad! Livet igenom.

- Men du kanske missar någon. Om du är så rädd menar jag! Sa Christian bland annat.

- Vill någon mig något, så får han verkligen anstränga sig då! Det får ju alltid jag göra! Var mitt svar.

Det går an att vara tuff nu. Eller hur?

MAKTKAMPER

Helgen var helt underbar!
Den nya veckan har också startat bra. Om man bortser från den maktkamp jag halkat in i, som på ett bananskal. Jag fattar inte varför jag ofta hamnar i dylika situationer?! Den här gången är det starka kvinnor som försöker bortmanipulera en man som varit ansvarig för ett speciellt arrangemang i flera år. Kvinnorna vill ta över och bestämma det mesta. Dessutom pratar de skit om denne otroligt snälle man. Till mig! Det skulle de aldrig ha gjort. Han befinner sig inte ens i landet. Så nu har jag talat om vad jag tycker: Om dem, och om deras sätt! Säkert jättepoppis;-) Uppriktigt sagt så ger jag fan i vilket! För diskriminering är bland det absolut värsta jag vet. Och så har jag Christian som back-up! En ovan, men skön känsla! Att inte stå ensam när det stormar som allra värst.

För övrigt skall jag göra ett arbete om familjerådgivning. Var på föredrag i går. Om separationer, skilsmässor, och barnen i fokus på alltihop. Men även om: NÄR det är ok att inleda en ny relation och så vidare. Aldrig, kanske??! Hur lyckades jag få det på mitt bord då? Som inte ens varit i en parrelation... nån gång nånsin?! Livet är väl ironiskt ibland!

PÅ SÖNDAGSPROMENAD

VIILKEN VECKA...

...vi har i stort sett skrattat oss igenom hela veckan. Vad mycket det gör. Man känner sig glad i övrigt också. Grabbarna har massor av humor, och jag är inte sen att hänga på. Jag får mycket frihet i mina uppgifter, och får göra massor av roliga saker! Just nu kan jag knappast ha det bättre. Tänk att det kan svänga sååå fort!

Dessutom är det fredag... och after work! Så jag får skriva mer, under helgen... Om jag hinner ... För det är mycket på gång. Och ingen är gladare än jag. Njuuuter så länge det varar. Skål och ha en härlig helg... Det tänker i alla fall jag ha ;-)

Kort sagt

Jag snackade med Christian, han på andra sidan skrivbordet, om min blogg i dag. Han får faktiskt läsa den. TVÅ män som jag känner har fått adressen. Det är stora steg i rätt riktning för mig. Jag berättade för honom att jag allvarligt funderat på att ge upp skrivandet i den. Den fyller liksom inte sin funktion på något sätt. Ja, jag kan faktiskti inte riktigt föklara hur jag resonerar när jag säger så...

Då är hans reaktion så helt underbar:

- Men det kan du ju bara inte göra! Du måste ju tänka på dina läsare!

Den killen är bara hur juste som helst alltså. Så jag får väl hänga i ett tag till då då?!