STADEN VID HAVET... OCH MANNEN I STENHUSET...

...kan det bli mycket bättre än så. Jag menar, känslan av att inte vara bortglömd så klart; vad trodde ni?! Livet går sin gilla gång efter examensfirandet, som faktiskt gav mersmak och därför firar vi min födelsedag nu i september på liknande sätt. Om bara vädret tillåter förstås.

På senare tid har jag faktiskt tänkt på gången då "min goa vän" sa att jag var hämmad. "Det är säkert så..." tänkte jag träffad. Men på senare tid kommer bilderna upp på de gånger jag gjort mina försök till kontakt, men då männen helt sonika vänt mig ryggen! Och de män som varit intresserade av mig, för de dyker faktiskt upp då och då, men vågar de närma sig? Nej där är fegheten stor, eller också är det väl de som är hämmade kanske...? Jag vågar i alla fall vara sårbar nog att visa mitt intresse, trots risken att bli avvisad; Igen och igen...