Åt helvete med mobbing och mobbare

Tack fantastiska Anonyma för dina tankar.
Tårarna rinner;-) Vilken fantastisk känsla att du, unga kvinna, ägnar mig tid, och vill trösta och ge mig nya idéer, utan att ens veta vem jag är. Jag tackar dig ur djupet av mitt hjärta!

Sedan jag var riktigt liten har jag vetat att det bara är en sorts kärlek och partner jag söker och båda skall vara äkta! "Annars kan det kvitta!" Har alltid varit mitt motto. "Hellre ensam ensamhet, än ensam tillsammans med en annan människa." Jag har aldrig gett avkall på mina principer. Och hur attraherad jag än varit av en man på krogen, så har jag aldrig känt att det varit värt ett one-night-stand. Eller en chansning. Utan jag har gett dem mitt telefonnummer, och tänkt att ringer de så får vi se! Det gör de aldrig. Däremot män som jag inte är intresserad av, ringer i bland och vill träffa mig. Och det funkar bara inte. Jag måste ha någon sorts känsla för en person om jag skall kunna tänka mig en date.

Mönstren i mitt liv är SÅÅ tydliga och jag har kämpat i åratal med att bli kvitt dem, men de sitter djupt. När jag tänker på de män jag förälskar mig i... Platoniskt.. så kan jag inte se någon annan likhet dem emellan än att de inte vill ha mig;-) De njuter av att flörta med mig och älskar min uppmärksamhet, men så fort jag tar ett steg närmare så backar de... ALLTID! Och jag börjar förstå att däri ligger problemet: Att JAG är den som närmar mig helt enkelt. Män klarar inte det. Utan de vill vara in charge of the situation. Där har jag mycket att jobba med. För när jag tycker om någon så gör jag det. Eller också inte! Det finns inga tveksamheter. Antingen är någon värd min uppmärksamhet och då får de den 100 procent, eller också är de ointressanta i min värld. Det är något som jag verkligen behöver jobba med. Men varför skall jag behöva settle for less när ingen annan gör just det? Och när jag säger så, så handlar det enbart om den känsla jag har för en annan människa. Jag ger helt enkelt inte avkall på den!

Att jag känner sorg över hur mitt liv blivit, handlar väldigt mycket om att jag inte är dummare än att jag inser att en förändring måste ske. NU! För att jag inte skall förbli ensam livet ut. Jag blir ju inte yngre precis. Och den enda jag kan förändra är mig själv. Det jobbar jag stenhårt med på väldigt många olika plan. Samtidigt är det bara när livet handlar om att inte ha/eller haft en partner som jag är, och förblir ställd i mitt liv. Och ingen som inte vet något om mitt liv, gissar sig till mitt livs sorg när de träffar mig. Jag är oerhört självständig, jag backar inte för att reda ut konflikter utan tar alltid tag i dem - och i bland överreagerar jag. Då jag numer vägrar låta någon "sätta" sig på mig. Jag har rest runt i världen ensam sedan jag var i 18-års åldern. Jag började studera efter 18 års heltidsarbete och har mina drömmars yrke nästa sommar... 47 år gammal:-) Som sagt på alla andra områden än de som handlar om kärlek och en partner är jag en klippa för såväl mig själv, som för andra. Så är det bara.

Vad jag till sist vill säga när det handlar om mobbing, och till mobbare är: Åt helvete med dem! Om de visste vilket jävelskap de ställer till för människor, inte bara under tiden det pågår, utan för resten av livet, så skulle de kanske tänka sig för en eller två gånger!

Jag är 15 år, och full av förväntan då jag traskar i väg till grundskolan, för sista gången i mitt liv. Vi skall ha en fantastisk avslutning som en grupp människor arbetat i månader med för att färdigställa. Och livet känns bubblande. När jag kommer närmare skolgården ser jag att flaggan hänger på halv stång. Vet inte vad det innebär. Snart får jag veta att en kille i en parallellklass har tagit livet av sig... efter ett helt liv av mobbing! Han har hittats av sin bästis hängande i sitt rum. Avslutningsfirandet är inställt! Vi överlämnar en hammock till vår klassföreståndare och lämnar skolan i chocktillstånd. Det är mitt sista minne av grundskolan.

När jag 20 år senare kliver in på en skola för ett möte med en studievägledare är jag nära att kräkas!