Det känns som om jag gör framsteg, visserligen små sådana men ändå. Jag är på väg till ett annat, och bättre liv Och jag har vänner och familj med mig på resan. Min blogg är visserligen inte en offentlighet. Där är bara min underbara svägerska invigd. Men jag ser att ni läser och jag har inte blivit till aska för att jag avslöjat mina innersta hemligheter. Tvärtom! Kanske är det nattarbetet som rumstrerar om i min hjärna och gör mig nedstämd och får mig att backa. Det är också paradoxalt när jag vet att väldigt många avundas mig min arbetsplats, som jag sakta men säkert lämnar bakom mig, steg för steg.
I natt träffade jag en gammal bekant på jobbet som jag inte sett på evigheter. När vi uppdaterat livet en stund, så frågar han plötsligt "om en vän till honom som arbetar i min bransch". Jag blev stel och knepig. Mållös. Han pratade om mannen jag varit intresserad av på avstånd sedan i höstas. De har känt varandra länge. Jo jag vet att världen ibland är otroligt liten, men ändå?! Känslomässigt backade jag flera steg efter vårt samtal. Det var svårt att höra vilken fin man han är som håller mitt hjärta i sitt grepp. Det hade varit bättre om han sagt "den skitstöveln!" Jag berättade helt frankt som det var, och det kändes otroligt skönt. Varför skall inte jag få bekräfta mina sanningar? Så här ser ju min verklighet ut. Olika människor i min omgivning har på senare tid bekräftat att jag har rätt till mina känslor. Trots att de är både platoniska och obesvarade. Det betyder oerhört mycket för mig att höra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar