Förändringstider

Mycket sol, bad och god mat under några dagar av vila har gjort gott! Jag tampas vidare i livet med allt vad det innebär och arbetar nu. Natt! Det är slitsamt och jag är fortfarande trött. Har egentligen inte varvat ner. Borde sova ut ordentligt under kommande ledighet.

Livet måste förändras... förbättras och bli så som jag alltid önskat. Ibland känner jag mig så otroligt ensam och utanför. Utan tillhörighet. Trots stor familj. Måste man bo under samma tak för att inte känna sig ensam? En del som gör det känner sig ensamma ändå.

Jag läser inlägg av ofrivilligt barnlösa och känner en oerhörd förståelse och samhörighet med dem. Även om jag aldrig känt saknad eller sorg över att jag inte har egna barn.Tanken har alltid känts så avlägsen eftersom man aldrig helt kan skydda dem från livets avigsidor och smärta. Och dessutom har jag alltid haft mycket barn omkring mig: många syskon, syskonbarn, grannbarn, och i mitt arbete. De gillar mig och jag gillar dem. Men den kärlek och samhörighet som jag alltid önskat mig med en man som jag verkligen älskar, och som älskar mig, verkar ibland lika omöjlig att uppnå som ett barn för ofrivilligt barnlösa. Jag kan säga att frustrationen är bekant när livets såpbubbla brister gång efter annan.