Jag tänker använda min blogg för att bearbeta... livet. Jag tänker försöka skriva ärligare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Du har ett val: Du kan sluta läsa! För jag lovar Dig, Du kommer inte att avundas mig. Nu kan Du i alla fall inte säga att Du inte blivit varnad.
I hela mitt liv har jag drömt om att finna den STORA kärleken! En dröm jag aldrig kommit i närheten av. Har aldrig datat någon. Ärligt talat så tror jag aldrig någon man varit kär i mig över huvud taget. Och de män jag förälskat mig i, har avvisat mig. Det sägs att en av de stora rädslorna i varje människas liv, är att bli just avvisad. Visserligen brukar det gå år emellan, men när jag väl fastnar för någon och det återigen visar sig vara fel, så brukar även det ta ett par år... att komma över. Jag borde egentligen vara expert på att bli avvisad, men det gör precis lika svidande ont varje gång. Men jag tror alltid att NU har jag lärt mig! Nu kommer jag inte att gå i samma fälla igen. Och likt förbannat...
Jag är 46 år och har aldrig haft sex med någon, utan är fortfarande oskuld! Och om det finns något vackert i det, som det påstås om den Vita Liljan, så har jag missat den skönheten. Speciellt när samhället slår mig i huvudet varje dag med nya sexbudskap. När allt jag hör, ser och läser går ut på tvåsamhet och att man skall ha ett aktivt sexliv. Ibland tänker jag: "Om människor kände till min hemlighet, skulle de helt säkert tycka att det är stora fel på mig!"
Att människor har sex med olika partners varje vecka är helt okej. Men att vara oskuld i fyrtioårsåldern, att ha levt i celibat i hela sitt liv utan att vara nunna, då är man onormal. Och även om det är mitt eget val, så känns det ändå inte som om det är frivilligt eftersom jag hela tiden bara väntat på rätt man, och rätt tillfälle.
Nu berättar jag för att lösningen, hjälpen för att nå drömmen om ett annat liv kanske finns hos dig som läser. Jag har länge kämpat för att göra mig av med de felaktiga mönster jag upprepar. Om och om och om igen. Delar av gåtan ligger i att jag blev mobbad hela grundskoletiden igenom: Ful, fet och dum i huvuvdet fick jag veta att jag var mest varje dag. Och första gången jag som 12-åring erkände för en kille att jag tyckte om honom, så slog han till mig - inför mina klasskamrater. Trots min bakgrund har jag alltid valt att arbeta med, och tycka om människor, och har alltid varit oerhört uppskattad av dem jag möter. Vilken jävla ironi!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker det är starkt och bra att du skriver allt! Jag gillar öppenhet och ärlighet!
SvaraRaderaJag förstår att det måste kännas fruktansvärt att inte ha haft någon. Vilka killar har du dragits till? Kan du se några mönster där? Det är annars en klassiker..att man dras till "fel" killar och att man sen senare i livet om man känner sig själv mer dras till de man passar bättre ihop med..
Jag hoppas ju att det finns en eller flera som man verkligen passar ihop med trots diverse prövningar..men det känns som att det är viktigt att veta vem man är och vad man innerst inne vill ha. När jag har trott att jag varit på ett visst sätt så har jag dragit såna killar till mig och det har jag lärt mig mkt av. Men det du verkar ha önskat är att ha haft någon vare sig det är den "rätta", ens själsfrände, livskamrat eller bara någon så förstår jag att du har haft ett stort behov av kärlek men det behovet har inte tillfredställts.
Jag kan säga att det viktigaste är att älska sig själv. Det är så! Men jag kan också säga att det inte är så lätt. Tvärtom! Men när man älskar sig själv mer och mer så händer fler fina saker för en.
Det är kanske lätt för mig att säga. Jag är en söt, charmig tjej som har haft och har lätt att få killar. Men jag har också varit mobbad i tre olika skolor låg, mellan och högstadiet. Jag har aldrig enligt samhällets ideal varit "ful" men ändå blev jag mobbad och oj vad det sätter spår. Jag har haft det svårt i barndomen (mycket svårt) och brist på pengar var väl en anledning till mobbingen i tre olika städer. Allt detta tillhör det förflutna men det är bra att bearbeta det och gå vidare så att man kan leva i nuet.
Jag har tidigare levt mina pojkvänners liv medan jag inte har haft ett eget liv så mkt. Det ändrar jag på nu och det är så jävla viktigt att göra det man själv tycker om. Då växer man i andras ögon. Mina pojkvänner tröttnade till slut även om de tyckte jag var en fin tjej. jag hade ju inget eget liv dessutom hade jag för dåligt självförtroende och för negativatankar. Man ska bry sig om sig själv för ju bättre man själv mår desto finare är man mot andra. Dessutom är man en inspiration för andra. Nu är alla mina ex. vänner till mig och de förundras över hur jag har förändrat och förändrar mitt liv.
Jag hoppas att allting kommer bli bra för dig och att du hittar en fin partner. Glöm inte att du måste tycka om dig själv för annars är det svårt för andra att tycka om dig. Jag önskar dig all lycka!
Hej, det finns mycket i det du skriver som jag känner igen mig i.
SvaraRaderaJag blev också mobbad i grundskolan och ansedd som ful, fast jag inte alls var det.
Detta satte dock outplånliga spår på självkänslan och jag utvecklade social fobi, kanske inte värsta sorten men tillräckligt handikappande för att det skulle förstöra mycket för mig. Jag tordes aldrig närma mig de killar och personer jag skulle velat vara med då blev jag svettig, fick hjärnsläpp och panik etc. Jag lyckades iaf trots detta handikapp skaffa mig bra vänner och i stort sett tycker jag att jag gjort det jag velat. Det är främst detta med killar som inte funkat.
I gymnasiet blev jag plötsligt populär istället men jag kunde inte fatta det och kände mig misstänksam om någon flirtade med mig. Jag hade en pojkvän ett tag då men kunde inte vara mig själv med honom och var kanske inte så kär heller. Efter att jag gått ut skolan träffade jag ibland någon kille men var inte så kär då heller och var väldigt osäker. När jag var 22 träffade jag en kille som jag blev upp över öronen förälskad i och hade då "riktigt passionerat sex" för första (och enda) gången. Det höll dock inte så länge då min dåliga självkänsla gjorde sig påmind, jag kände att han inte brydde sig tillräckligt mycket om mig och att det fanns andra saker jag inte kunde stå ut med i långa loppet, hur det egentligen förhöll sig med dessa saker tog jag aldrig reda på. Förmodligen var mycket av det jag kände ganska rätt kan jag tänka i efterhand men jag borde ju ha pratat med honom, vem vet hur det blivit då? Så jag avbröt den relationen fast jag fortfarande var väldigt kär. Vi hade dock kontakt under många år, för att jag- och kanske han med?- inte kunde släppa taget, detta gjorde dock att jag inte lyckades komma över honom ordentligt, fast det fattade jag inte förrän långt senare när han var upptagen med en annan. Först då bröt jag kontakten och kom då över honom. Jag tror att den kärlekshistorien som faktiskt krossade mitt hjärta men som jag inte bearbetade förrän efter många år, mobbingen som förstörde självkänslan och de handikappande sociala fobierna och kanske något mer (relationen till min pappa kanske? som inte är så nära)gjort att jag hamnat där jag är idag.
Efter den passionerade kärlekshistorien som jag avbröt mitt i passionen träffade jag olika killar som egentligen var väldigt "fel" De var förmodligen inte så kära i mig och jag ville kanske inte heller ha dem egentligen och de hade ofta egna problem, t ex alkoholproblem. Jag hade någon gång någon liten halvdålig sexgrej med någon av dem men nu är det alltför många år sedan jag hade sex med någon över huvudtaget. Jag känner dels att det inte är värt att ha tillfälligt sex, det blir inte bra och jag klarar heller inte av det om jag inte är kär. Och om jag är kär så vill jag ju inte att det bara ska vara tillfälligt och ger mig därför inte in i någon form av sexäventyr längre så länge det inte känns seriöst, vilket det aldrig blir. Nu känner jag mig nästan rädd för sex eftersom det var så längesen, känner mig oerfaren och ovan, rädd och dum. Jag tror iofs att det kommer kännas annorlunda om jag verkligen har sex med någon jag älskar men frågan är om jag någonsin kommer träffa den mannen.
Jag har alltid sedan gymnasiet haft många beundrare (nu när jag är över 40 har det väl iofs mattats av en del då det inte finns så många på jobbet eller andra ställen där jag brukar hålla till)men inte kunnat bli kär i dessa, hur mycket jag än försökt. Jag blir helt enkelt bara kär i män som är svårtillgängliga på något sätt och som förmodligen inte heller vill ha mig. Det är min gemensamma nämnare också.
Efter en kris för några år sedan redde jag ut mig själv både genom terapi och på egen hand och tycker att jag känner mig själv väl och gillar mig själv idag. Jag har inga direkta problem på något annat område i livet. Min sociala fobi har blivit mycket bättre och nu tänker jag sällan på att jag har detta handikapp. Jag har också blivit väldigt självständig, rest runt jorden och förverkligat mig själv på olika sätt men när det gäller detta känns det verkligen som det är tvärstopp och jag vet inte hur jag ska gå vidare.
Jag har dejtat massor, på nätet bl a men träffar aldrig någon jag blir intresserad av. Nyligen var det ett par st killar som jag tyckte var intressanta - och förstås lite knepiga- som jag träffade i annat sammanhang men dessa var inte intresserade av mig eller något seriöst med mig. Fn dejtar jag en kille som jag inte känner ett dugg för, vi har inte sex och kommer inte att ha det heller så länge jag inte börjar känna något. Så här blir det alltid och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag är idag inte rädd för att ta första steget med en man och ta för mig men det blir inte bättre för det. Jag tror ju att jag på något sätt ska träffa rätt till slut men fattar inte hur det skulle gå till och inser att med det mönster jag har finns det stor risk att det kommer bli så att jag aldrig gör det, vilket känns oerhört sorgligt. En tröst är att jag har bra familj och vänner och att flera av mina vänner är i samma situation.
Så...du är inte ensam :/
Eftersom jag själv inte har löst problemet har jag egentligen inga råd att ge mer än att fortsätta jobba med dig själv och dina mönster, lär känna dig själv, umgås med trevliga människor, gör saker du gillar, ta dig an utmaningar och lär dig att gilla dig själv och att försöka dejta ibland. Undvik de män som du vet inte är bra för dig och ge andra en chans. Jag försöker nu träffa män som jag vet att det inte är något "fel" på men som jag inte känner något för. Kanske kan det växa fram något, vem vet? Jag får massor med negativa tankar och nojor men försöker utröna vad som är fakta och vad som är mina negativa tankar. Lycka till!
Är lite nyfiken? Vad är det för självhjälpsgrupp du går i? På vilket sätt får du hjälp där?
SvaraRaderaVi verkar ha väldigt likartade mönster tycker jag. Jag tänkte tidigare väldigt romantiskt och hade nog orealistiskt höga förväntingar på "den stora kärleken" . Nu är jag mer krass, kommer över besvikelser fortare, lever inte på fantasier som tidgare men jag vill fortfarande känna något, känna en attraktion, annars får det va. Och jag vill att personen ska vara bra för mig. Det är väl inte jättehöga krav?
Isadora, jag tackar dig för dina kommentarer... om du visste vad läkande det är att veta att jag inte är ensam. Det är ju sååå sällan som människor pratar om just vår problematik. Eller hur?
SvaraRaderaAl-Anon är självhjälpsgruppen som hjälper mig bearbeta gammalt bagage! Anhöriga och vänner till alkoholister träffas och utbyter erfarenheter och tankar med varandra. Vi arbetar efter i princip samma tolvstegsprogram som Anonyma Alkoholister. Via telefonkatalog, eller nätet kan du finna en grupp som passar dig geograf-och tidsmässigt.
Visst hade jag orealistiska förväntningar när jag väntade på den stora kärleken. Det har jag ju förstått i dag - naturligvis! Men äktheten kan jag inte ge avkall på, sådan är jag bara. Där VILL jag faktiskt inte förändras!
Än en gång: Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter, och jag hoppas att det är OK att jag publicerar dem i min blogg? Det kanske kan hjälpa, eller åtminstone trösta andra om turen är med oss.
Dina krav på känsla och äkthet anser jag hålla helt rimliga proportioner. Vad händer om man gör våld på dem? Då är man ju inte sann mot sig själv, eller hur?
Tack för informationen, ska fundera på det.
SvaraRaderaTycker iofs att jag kommit rätt långt själv. Jag är nöjd med mig själv och folk verkar gilla mig och jag är verkligen trött på den här typen av män som jag dragits till. Även om de fortfarande har viss förmåga att "trigga igång mig" så är jag medveten om vad som händer och kan stoppa i tid, alternativt går aldrig in i det. Jag har kontakt med känslolivet och kan kommunicera mina känslor på ett helt annat sätt än tidigare.
Enda "problemet" som ju inte är så litet är att jag fortfarande verkar ha svårt för att bli intresserad av män som förmodligen är bra.
Ibland tänker jag att jag kanske (sedan jag började tänka om) helt enkelt inte träffat en tillräckligt intressant man än och om jag gör det kommer det att lösa sig...men... det är nog inte hela sanningen...
Ska fortsätta läsa den här bloggen (om du fortsätter skriva) Lycka till igen med ditt eget bearbetande!