Tillfredställd

Du hade ingen rätt att håna mig.
Du hade ingen rätt att mobba mig.
Förstöra min självkänsla.
Ge mig stämplar som:
”Ful, Fet och Dum i huvudet.”

Du hade ingen rätt att kalla mig värdelös.
Så ofta,
att jag slutligen gav dig rätt.

Du hade ingen rätt att urholka mitt hjärta.
Såsom droppen urholkar stenen.
Jag var värd respekt,
likaväl som alla andra varelser.
Levande som döda.

Du hade ingen rätt att förstöra;
Hela min ungdomstid.
Åratal av mitt vuxna liv.
Och all min självrespekt!
Till den dag jag fick kraft att åter resa mig,
och säga: ”NOG!”

Du hade ingen RÄTT!
Men du gjorde det ändå!

Därför har jag aldrig känt mig :
Värdig nog för en partner att älska.
Bra nog att bli mamma.
Smart nog för den utbildning mitt hjärta visste var rätt .

TILLFREDSSTÄLLD?

VitLilja © 2005

Djupdykning

Det känns som om jag gör framsteg, visserligen små sådana men ändå. Jag är på väg till ett annat, och bättre liv Och jag har vänner och familj med mig på resan. Min blogg är visserligen inte en offentlighet. Där är bara min underbara svägerska invigd. Men jag ser att ni läser och jag har inte blivit till aska för att jag avslöjat mina innersta hemligheter. Tvärtom! Kanske är det nattarbetet som rumstrerar om i min hjärna och gör mig nedstämd och får mig att backa. Det är också paradoxalt när jag vet att
väldigt många avundas mig min arbetsplats, som jag sakta men säkert lämnar bakom mig, steg för steg.

I natt träffade jag en gammal bekant på jobbet som jag inte sett på evigheter. När vi uppdaterat livet en stund, så frågar han plötsligt "om en vän till honom som arbetar i min bransch". Jag blev stel och knepig. Mållös. Han pratade om mannen jag varit intresserad av på avstånd sedan i höstas. De har känt varandra länge. Jo jag vet att världen ibland är otroligt liten, men ändå?! Känslomässigt backade jag flera steg efter vårt samtal. Det var svårt att höra vilken fin man han är som håller mitt hjärta i sitt grepp. Det hade varit bättre om han sagt "den skitstöveln!" Jag berättade helt frankt som det var, och det kändes otroligt skönt. Varför skall inte jag få bekräfta mina sanningar? Så här ser ju min verklighet ut. Olika människor i min omgivning har på senare tid bekräftat att jag har rätt till mina känslor. Trots att de är både platoniska och obesvarade. Det betyder oerhört mycket för mig att höra det.

Åt helvete med mobbing och mobbare

Tack fantastiska Anonyma för dina tankar.
Tårarna rinner;-) Vilken fantastisk känsla att du, unga kvinna, ägnar mig tid, och vill trösta och ge mig nya idéer, utan att ens veta vem jag är. Jag tackar dig ur djupet av mitt hjärta!

Sedan jag var riktigt liten har jag vetat att det bara är en sorts kärlek och partner jag söker och båda skall vara äkta! "Annars kan det kvitta!" Har alltid varit mitt motto. "Hellre ensam ensamhet, än ensam tillsammans med en annan människa." Jag har aldrig gett avkall på mina principer. Och hur attraherad jag än varit av en man på krogen, så har jag aldrig känt att det varit värt ett one-night-stand. Eller en chansning. Utan jag har gett dem mitt telefonnummer, och tänkt att ringer de så får vi se! Det gör de aldrig. Däremot män som jag inte är intresserad av, ringer i bland och vill träffa mig. Och det funkar bara inte. Jag måste ha någon sorts känsla för en person om jag skall kunna tänka mig en date.

Mönstren i mitt liv är SÅÅ tydliga och jag har kämpat i åratal med att bli kvitt dem, men de sitter djupt. När jag tänker på de män jag förälskar mig i... Platoniskt.. så kan jag inte se någon annan likhet dem emellan än att de inte vill ha mig;-) De njuter av att flörta med mig och älskar min uppmärksamhet, men så fort jag tar ett steg närmare så backar de... ALLTID! Och jag börjar förstå att däri ligger problemet: Att JAG är den som närmar mig helt enkelt. Män klarar inte det. Utan de vill vara in charge of the situation. Där har jag mycket att jobba med. För när jag tycker om någon så gör jag det. Eller också inte! Det finns inga tveksamheter. Antingen är någon värd min uppmärksamhet och då får de den 100 procent, eller också är de ointressanta i min värld. Det är något som jag verkligen behöver jobba med. Men varför skall jag behöva settle for less när ingen annan gör just det? Och när jag säger så, så handlar det enbart om den känsla jag har för en annan människa. Jag ger helt enkelt inte avkall på den!

Att jag känner sorg över hur mitt liv blivit, handlar väldigt mycket om att jag inte är dummare än att jag inser att en förändring måste ske. NU! För att jag inte skall förbli ensam livet ut. Jag blir ju inte yngre precis. Och den enda jag kan förändra är mig själv. Det jobbar jag stenhårt med på väldigt många olika plan. Samtidigt är det bara när livet handlar om att inte ha/eller haft en partner som jag är, och förblir ställd i mitt liv. Och ingen som inte vet något om mitt liv, gissar sig till mitt livs sorg när de träffar mig. Jag är oerhört självständig, jag backar inte för att reda ut konflikter utan tar alltid tag i dem - och i bland överreagerar jag. Då jag numer vägrar låta någon "sätta" sig på mig. Jag har rest runt i världen ensam sedan jag var i 18-års åldern. Jag började studera efter 18 års heltidsarbete och har mina drömmars yrke nästa sommar... 47 år gammal:-) Som sagt på alla andra områden än de som handlar om kärlek och en partner är jag en klippa för såväl mig själv, som för andra. Så är det bara.

Vad jag till sist vill säga när det handlar om mobbing, och till mobbare är: Åt helvete med dem! Om de visste vilket jävelskap de ställer till för människor, inte bara under tiden det pågår, utan för resten av livet, så skulle de kanske tänka sig för en eller två gånger!

Jag är 15 år, och full av förväntan då jag traskar i väg till grundskolan, för sista gången i mitt liv. Vi skall ha en fantastisk avslutning som en grupp människor arbetat i månader med för att färdigställa. Och livet känns bubblande. När jag kommer närmare skolgården ser jag att flaggan hänger på halv stång. Vet inte vad det innebär. Snart får jag veta att en kille i en parallellklass har tagit livet av sig... efter ett helt liv av mobbing! Han har hittats av sin bästis hängande i sitt rum. Avslutningsfirandet är inställt! Vi överlämnar en hammock till vår klassföreståndare och lämnar skolan i chocktillstånd. Det är mitt sista minne av grundskolan.

När jag 20 år senare kliver in på en skola för ett möte med en studievägledare är jag nära att kräkas!

Guldkorn

Visst har livet mängder av guldkorn mitt i eländet;-) Goa kramar av syskonbarnen, En härlig dag på stranden, Ett vackert vykort från en vän som tänker på en, Mamma på telefonsvararen som undrar var man är och säger att hon älskar en, Svägerskan som finns där ... alltid, Ett möte med likasinnade, Att få ett varmt leende från en förbipasserande. Men just nu önskar jag mig energi nog till att STÄDA min LILLA stökiga lägenhet... fy vad här är rörigt. Ett tufft år har fått mig att placera mig i baksätet ett tag. Så nu är det ingen som styr som brukligt. En enda sak är jag i alla fall säker på... Jag kommer igen, för det gör jag ALLTID!

Förändringstider

Mycket sol, bad och god mat under några dagar av vila har gjort gott! Jag tampas vidare i livet med allt vad det innebär och arbetar nu. Natt! Det är slitsamt och jag är fortfarande trött. Har egentligen inte varvat ner. Borde sova ut ordentligt under kommande ledighet.

Livet måste förändras... förbättras och bli så som jag alltid önskat. Ibland känner jag mig så otroligt ensam och utanför. Utan tillhörighet. Trots stor familj. Måste man bo under samma tak för att inte känna sig ensam? En del som gör det känner sig ensamma ändå.

Jag läser inlägg av ofrivilligt barnlösa och känner en oerhörd förståelse och samhörighet med dem. Även om jag aldrig känt saknad eller sorg över att jag inte har egna barn.Tanken har alltid känts så avlägsen eftersom man aldrig helt kan skydda dem från livets avigsidor och smärta. Och dessutom har jag alltid haft mycket barn omkring mig: många syskon, syskonbarn, grannbarn, och i mitt arbete. De gillar mig och jag gillar dem. Men den kärlek och samhörighet som jag alltid önskat mig med en man som jag verkligen älskar, och som älskar mig, verkar ibland lika omöjlig att uppnå som ett barn för ofrivilligt barnlösa. Jag kan säga att frustrationen är bekant när livets såpbubbla brister gång efter annan.

Känslostorm

Det blev inget möte. Inget avsked. Och min reaktion var så jobbig. Jag fick ont i magen. Kunde inte tänka. Inte andas. Och sedan blev jag fullständigt utmattad och bara grät. Jag har hållit tillbaka känslan. Sorgen. Som egentligen inte är någonting. Vi har aldrig varit tillsammans. Så jag har inte ens rätt att vara ledsen. Det är nästan det värsta. Men vi hade en för mig, väldigt speciell kontakt under en period. Som jag naturligtvis tvunget måste missuppfatta. Då tog jag kontakt. Men i hans liv av uppbrott och elände fanns ingen plats för mig då. Men han var smickrad. Skulle det vara en tröst? Jag är sååå trött. Ledsen. Och fruktansvärt frustrerad. Tom. Och Hopplös.

Reflektion

Det var tufft att öppna själ och hjärta så totalt som jag gjorde i mitt förra inlägg! Men eftersom ingen ännu hittat in till min blogg, behövde jag kanske inte ha varit så orolig;-) Min svägerska uppmuntrar mig till 100 procent och har hjälpt mig att komponera min vackra hemsida efter mina önskemål. Den kvinnan är fantastisk. Och hon har ett SÅÅ stort hjärta. Hon beundrar min styrka, men jag undrar ibland om hon ser sin egen? Visst är vi sådana, vi människor, att vi ser och beundrar andra runt omkring oss. Men har en förmåga att glömma allt det goda vi själva har och gör.

Jag skall vila i en hel vecka från och med lördag. Efter ett fruktansvärt tufft år. Tur att jag och mamma skall åka bort några dagar, annars hade jag nog sovit mig igenom ledigheten. Nu skall hon och jag bara mysa i fyra dagar. Det var flera år, sorger och bedrövelser sedan vi gjorde det senast. Vi åker till en liten stad vid havet och bara mår gott och unnar oss.

Men innan dess har jag en dag kvar av mitt dagliga "göra". Och kommer troligtvis att träffa mannen som upptagit mina tankar och känslor under många månader. En sista gång på mycket lång tid fram över. Och jag som anses så stark i alla lägen... Är sååå rädd. Och ledsen! Detta måste vara den absolut sista platoniska förälskelse jag någonsin skall möta. Jag vill aldrig mer bli avvisad!

Bearbeta

Jag tänker använda min blogg för att bearbeta... livet. Jag tänker försöka skriva ärligare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Du har ett val: Du kan sluta läsa! För jag lovar Dig, Du kommer inte att avundas mig. Nu kan Du i alla fall inte säga att Du inte blivit varnad.

I hela mitt liv har jag drömt om att finna den STORA kärleken! En dröm jag aldrig kommit i närheten av. Har aldrig datat någon. Ärligt talat så tror jag aldrig någon man varit kär i mig över huvud taget. Och de män jag förälskat mig i, har avvisat mig. Det sägs att en av de stora rädslorna i varje människas liv, är att bli just avvisad. Visserligen brukar det gå år emellan, men när jag väl fastnar för någon och det återigen visar sig vara fel, så brukar även det ta ett par år... att komma över. Jag borde egentligen vara expert på att bli avvisad, men det gör precis lika svidande ont varje gång. Men jag tror alltid att NU har jag lärt mig! Nu kommer jag inte att gå i samma fälla igen. Och likt förbannat...

Jag är 46 år och har aldrig haft sex med någon, utan är fortfarande oskuld! Och om det finns något vackert i det, som det påstås om den Vita Liljan, så har jag missat den skönheten. Speciellt när samhället slår mig i huvudet varje dag med nya sexbudskap. När allt jag hör, ser och läser går ut på tvåsamhet och att man skall ha ett aktivt sexliv. Ibland tänker jag: "Om människor kände till min hemlighet, skulle de helt säkert tycka att det är stora fel på mig!"

Att människor har sex med olika partners varje vecka är helt okej. Men att vara oskuld i fyrtioårsåldern, att ha levt i celibat i hela sitt liv utan att vara nunna, då är man onormal. Och även om det är mitt eget val, så känns det ändå inte som om det är frivilligt eftersom jag hela tiden bara väntat på rätt man, och rätt tillfälle.

Nu berättar jag för att lösningen, hjälpen för att nå drömmen om ett annat liv kanske finns hos dig som läser. Jag har länge kämpat för att göra mig av med de felaktiga mönster jag upprepar. Om och om och om igen. Delar av gåtan ligger i att jag blev mobbad hela grundskoletiden igenom: Ful, fet och dum i huvuvdet fick jag veta att jag var mest varje dag. Och första gången jag som 12-åring erkände för en kille att jag tyckte om honom, så slog han till mig - inför mina klasskamrater. Trots min bakgrund har jag alltid valt att arbeta med, och tycka om människor, och har alltid varit oerhört uppskattad av dem jag möter. Vilken jävla ironi!

Den Vita Liljan

Liljan avbildades redan i det gamla Egypten, Mykene och minoiska Kreta. Musernas sång ansågs milda och kallades därför liljelika i antika dikter. Den legendariska förklaringen av liljans ursprung var att den skapades av Heras mjölk, samtidigt som Vintergatan föddes. Sedan dess har den varit en symbol för oskuldsfullhet. Jungfru Maria porträtteras ofta med en lilja som symbol för den rena befruktningen. Oskuldens symboler är ofta även metafor för döden.