De senaste veckorna...

...har vare sig slutat eller börjat något vidare egentligen när jag tänker närmare på det: Förra helgen startade med hällregn redan på fredagen. Och rätt som det var när jag krupit upp i mitt goa hörne i soffan... så började någonting låta som ett droppande på glasbordet! Det regnade in! Jag fick lägga en tjock dagstidning på bordet... som blev genomblöt! Hyresvärden gick inte att nå, så jag satte en hink på bordet över natten.
Lite senare tuggade jag på något... minns inte vad, men rätt som det var lossnade en lagning i en tand! För tredje gången på tre månader! Och jag som numera befinner mig två timmar i från min tandläkare, pust och stön. För övrigt var den helgen helt OK. En go kompis kom hit och vi hade jättemysigt med go mat, goa promenader och tjejsnack. På måndagen när jag satte mig på cykeln... var det punka på däcket. Några dagar senare föll en flaska mineralvatten från översta hyllan i kylen och spräckte den stora glashyllan under. Varför i herrans namn har man glas i kylskåp? Det var andra gången i mitt liv detta hände mig. Förra gången höll jag på att få foten delad på mitten av det där jädra glaset. Och jag har hört fler som råkat illa ut på grund av samma sak.

Som sagt, så kan livet vara ibland, men det mesta ordnar sig ju som bekant. En sprucken tegelplatta var orsaken till läckaget i taket, en juste kille på utbildningen har lovat fixa cykeln under helgen (byta däck på bilen fixar jag, men en över 20 år gammal halvrostig cykel... neej där går bara gränsen alltså).
Ja, och tandläkaren är redo att ta emot mig på onsdag... igen!
Dom här jäkla tänderna... sa jag till honom för några veckor sedan. Då tittade både han och tandsköterskan på mig och skrattade "Du som har så fina tänder!" hävdade de sedan med bestämdhet. Ja, allt är ju relativt. Och jag biter tydligen ihop tänderna rejält när jag sover... Så mycket kan tandläkaren se. Därav trasiga lagningar. Skall sanningen fram så har jag nog bitit ihop extra mycket på senare tid. När jag nu verkligen tar itu med mitt gamla bagage. Hjälper det bara så får det väl vara värt det. Men jag måste säga att jag tvivlar allt som oftast på att jag kommer ur den här förbannade berg- och dalbanan någon gång. Det känns ibland som jag fastnat i den, och bara inte kommer vidare...

Till Glädje

Det kändes otroligt sorgligt när det nyligen gick upp för mig att jag måste släppa taget om min livslånga dröm. För hur skall jag kunna finna en partner att dela mitt liv med, när jag bara blir intresserad av män som inte ens vill träffa mig?! Svara på det den som kan. För jag orkar inte ens försöka finna svaret på den frågan längre. Och jag som hade känt mig både gladare och så mycket piggare sedan höstterminens arbete började - gick fullständigt i däck när jag skrivit mitt förra inlägg - Men bara för EN dag, måste tilläggas!

Vi människor har ju olika drömmar och mål i livet. Alla önskar vi oss saker för att vi skall känna oss nöjda med våra liv: pengar, vinna på lotteri, karriär, att resa, framgång, barn, en partner.

För min del har jag alltid vetat att den kärlek och vänskap, man kan uppleva tillsammans med rätt livspartner, är nog för mig. Kanske är det därför jag aldrig nått dit? För att jag så tidigt visste att det bästa i livet är gratis...
Jag behövde liksom inte lära mig den läxan. Samtidigt måste man ha tur för att träffa en livskamrat:
Vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Det är ett av mina problem: Timing!
Många gånger i mitt liv har jag haft större projekt på gång, där mitt liv inte rymt något annat.
Så när min omgivning sagt:
"Nu skall du se att du träffar någon!"
Har min tanke varit:
Nej, det har jag inte tid med NU!
Och när jag väl kände att tiden var mogen... så hände naturligtvis ingenting!

Skall jag vara helt ärlig har jag egentligen aldrig letat... då snarare väntat på kärleken. Och de få gånger jag blivit förälskad, har jag snart sagt snubblat över såväl personen som känslan. Som när jag och väninnan var ute en kväll för några år sedan, och hon blev småintresserad av en man. Dagen efter var jag ute på en promenad, med musik i öronen och hörde inte att samme man ropade på mig, förrän jag nästan gick rakt på honom. Vi pratade och jag gjorde mitt bästa för att skaffa information... till VÄNINNAN!
Det slutade med att han ringde mig...!
Vi skulle träffas... inte träffas... åter träffas... inte träffas...!
Till slut hade vi haft kontinuerlig telefonkontakt i tre månader och jag var totalförvirrad och ganska knäckt,
ställde honom mot väggen,
och... han var väl inte intresserad av mig heller.
Varför hade vi kontakt då? Helt ologiskt i min värld!

Nej släppa taget är inte alls fel, när det känns som om man strävar efter en ouppnåelig dröm. Samtidigt fattar jag sällan vad ödet menar med sina spratt! För nu ser jag mannen som "inte ville träffa mig"... nästan jämt! Han arbetar i huset bakom platsen för min utbildning. Och går i "vårt hus" nästan varje dag. Som om han ägde stället! Hans bästa kompis sitter i rummet vägg i vägg med mitt, och det är honom han besöker... inte mig naturligtvis.
Och det RÖR MIG INTE I RYGGEN!
Vilket är helt underbart! Så det finns hopp ändå ;-)

Släppa Taget

Tänk att det är så svårt att släppa taget... om en dröm!
Jag kom på mig själv med att fundera över vad det faktiskt är som gör att jag i dag äntligen kan säga att jag mår bättre! Och vad det egentligen är som fått mig att må så dåligt under en period. Och bara häpnar när jag ser... att det jag längtat efter under större delen av mitt liv: En soulmate. En man att dela livet med. Också är det som från och till gjort mig så olycklig! Ja till och med förtvivlad! "Är det värt det?" måste jag fråga mig då? Och kan allt mer konstatera att det inte är det. Absolut inte! Jag är egentligen tillräckligt trygg i mig själv och har förmåga nog för att trivas i livet utan en partner. Det är ju inte klokt om det är det jag skall inse? Att jag större delen av mitt liv jagat en dröm om lycka, som inte gjort mig annat än djupt olycklig.

När jag åkte till USA för att studera min tredje termin på college, 42 år gammal, var allt bara fel från början till slut. Så efter sex veckor gjorde jag den största tjänst jag någonsin gjort mig själv. Jag släppte taget och åkte hem! Vilket jag egentligen aldrig tillåter mig annars. Jag har sällan mått så bra. Varför gick det så snabbt att fatta det då? Att det var det jag måste göra. Men inte när det handlar om mina mål och drömmar, som är sååå mycket viktigare. För att livet faktiskt rinner bort under tiden jag väntar på att det skall börja? Ju mer jag önskat mig kärlek, ju mer har den vänt mig ryggen. Till den milda grad att jag blir illamående när jag tänker på att jag inte sett det tidigare. Envishet kan vara en välsignelse på många sätt, men en förbannelse på många andra.

När jag var mellan 20 och 30 år och gick på krogen en del... trots att jag ALLTID känt mig både obekväm och malplacerad där... så sa mina vänner ofta att jag såg ut som "rör du mig så dör jag " om en kille närmade sig mig. Jag tog till mig det de sa, och har sedan dess försökt förändra det beteendet.
Och i stället blivit övertydlig, när jag varit intresserad av en man.

Nu undrar jag bara skall det vara så förbannat svårt? Nej, naturligtvis inte. Så är det ju aldrig med mina kvinnliga vänner, eller barn... Jag har inga svårigheter alls att få vänner, åtminstone kvinnliga! Och barn gillar mig bara. Och vänskapen består. Under min nu så tuffa utbildning har jag fått flera nya kvinnliga vänner, som har stor del i att jag hela tiden tar ett steg vidare. De stöttar och finns där bara. Och jag behöver inte göra någonting annat än att vara mig själv. Och jag känner ALDRIG inför mina kvinnliga vänner att jag inte duger, ALDRIG! Så som jag ALLTID känt inför män!
Det är så svårt att släppa taget om en livslång dröm.... men jag är redo. För jag orkar inte längta längre. Jag vill leva fullt ut... och den chansen har jag ju om jag bara tar den, eller hur?

När jag tänker på mitt hem som jag bott i under halva mitt liv, och som jag trivts otroligt bra i till för bara ett par år sedan. Så går det upp för mig att jag nog alltid tänkt att det bara är i väntan på... något bättre, något större, något gemensamt! Är jag inte klok eller? Vad är det jag väntat på, hoppats på, egentligen. Det kan ju faktiskt vara en hägring. Det kan man väl inte bygga sitt liv på?! I början av nästa år, när jag flyttat "hem" igen, skall jag koncentrera mig på att skaffa ett RIKTIGT hem. Fortsätta min inre resa. Göra många yttre. Skaffa mig ett arbete att trivas med. Göra en insats för att hjälpa mobbade barn och ungdomar. Och jag skall släppa taget! Jag är ledsen grabbar, men jag kommer aldrig mer att ta första steget... varför skulle jag göra det förresten, det blir ju aldrig ett andra?! Och det har, i ärlighetens namn, egentligen aldrig varit min grej... men jag trodde att det krävdes av mig. Att ni inte såg mig annars. Att jag var otydlig och, eller osynlig. För inte kunde jag vara totalt ointressant... i dina ögon. Såå illa kunde det väl ändå inte vara? Om män fortsätter att se förbi mig, så är det tydligen så det skall vara. Och då skall jag verkligen göra allt jag kan för att acceptera att så är, och blir mitt liv. Och göra det bästa av det genom att se andra värden i livet. För här, och nu släpper jag taget om en orealistisk och kvävande dröm!
Hägringar är sådant man ser i öknen. Inte i mitt framtida liv!

Kommentarer

Jag är så tacksam för tipset jag fick av kvinnan som tyckte att jag skulle börja blogga. Först var jag tväremot, naturligtvis. Så läste jag om en man i min dagstidning som bearbetade sorgen efter en nära anhörig i sin blogg. Och resten är historia som man säger.

Det tog tid innan jag återsåg kvinnan som gett mig idén till bloggandet så att jag kunde tacka henne. Men när jag gjorde det så frågade hon om "alla" kommentarer jag fick!

Kommentarer?

"Ja, för visst får du en massa kommentarer... det är ju liksom det som är grejen!"

Jag måste erkänna, och medge, att jag får lika lite kommentarer som det verkar här på bloggen! Sju stycken på fyra månader tror jag det har blivit totalt. Vad det beror på har jag ingen aning om. Är min blogg så jävla tråkig att folk inte tycker det är lönt att kommentera den helt enkelt? Inte vet jag?! Och nu börjar jag tycka att det är lite trist också... att det är så tyst! Kanske är det då man skall lägga av? För tidigare har jag ju varit så upptagen av att bearbeta mina sorger och livsmönster att jag inte haft vett på att sakna vare sig reaktioner eller medmänniskor. Men nu, när jag mår så mycket bättre, så tycker jag att här är både tyst och tomt måste jag säga! Jag vet att en väninna har haft svårigheter då hon försökt skicka en kommentar till mig. Men det kan väl inte vara fallet för alla? Eller? Det kanske helt enkelt inte går att skicka något hit? Vad vet jag!
Men trist är det i alla fall.

Det vore samtidigt synd att lägga ner bloggen nu när jag äntligen har fått köpt mig en digitalkamera. Och tycker att det är sååå roligt att lägga upp bilder här. Fast det kanske finns andra forum för det?

Vilken Födelsedag

När syrran ringde i går och frågade hur jag skulle fira min födelsedag, så svarade jag: "Fira?! Att man tagit ytterligare ett steg närmare graven? Nej det skiter jag faktiskt i!" Hon skrattade så gott åt mig... Hon känner ju mig, om man säger så!

Och så kom jag upp i morse, gick ut i köket för att koka kaffe, och möts av att min fantastiskt vackra Hibiskus står i full blom. Jag bara njöt och sände en varm tanke till min högre makt: "Aldrig någonsin är jag ensam! Även när jag tror det."

Någon timme senare klev jag in på mitt "dagliga göra" och där, på mitt skrivbord möts jag av en bukett fantastiska trädgårdsrosor, som doftar ljuvligt! Och fick både grattishälsningar och björnkramar. Sa jag att jag varit på detta fantastiska ställe i endast två veckor;-)

När jag sedan blev utbjuden på lunch av en nyfunnen vän, en kvinna som med bestämdhet hävdar att hon lider av social fobi, så blev jag så otroligt rörd. Vilken generositet. Vilken glädje när människor bjuder så mycket på sig själva trots att det betyder en sådan enorm ansträngning för dem.

Sedan var det mitt nya projekt som går ut på att möta folk där de befinner sig och ta vara på deras åsikter. Efter en stund kommer det in en man och överräcker en fantastiskt vacker välkomstblomma. "Vad är detta för dag egentligen? Jag som inte ens tänkt fira min födelsedag får uppleva så mycket uppskattning just denna dag?!" Tänker jag. Med rätta.

Innan jag hunnit lämna stället ringer sedan min bästa vännina och deklarerar att hon är hos mig inom en timme: För att bjuda ut mig på middag! "Men vad är detta?" Fast vid det laget kände jag mig bra trött alltså, så det fick bli pizza och Ben & Jerry´s tillsammans med Desperate Housewives.

Och nu sitter vi här med massor av tända ljus och myser, och funderar på att se en Video on Demand. Vad sägs? Sa jag att precis hela familjen ringt och grattat... ja nästan i alla fall... inklusive mormor och farmor. Och då fyller jag alltså 47, hur skall det bli vid 50? Men då befinner jag mig förhoppningsvis i Grenadinerna... på någon ljuvlig segelbåt på det turkosfärgade vattnet...

När jag cyklade i väg hemifrån i går morse trodde jag nästan att jag skulle blåsa i sjön, femtio meter från huset! Stannade därför och tog upp kameran... kunde knappt hålla den stilla länge nog... den bara åkte fram och tillbaka, men fina bilder blev det ändå. Nu skall jag njuta av de sista timmarna av MIN födelsedag. Tur att det inte är valsöndag i dag i alla fall... som när jag föddes. Kanske därför jag inte gillar politiker?

Havets olika ansikten

Jag fattar absolut ingenting...

...när människor säger elaka saker
...när människor är missunnsamma
...vill ta i från en hoppet, trots att det är det enda man har kvar
...låter allt handla om dem, även när det inte gör det
...har svårt att ge utrymme
...lovar saker de inte håller
...ber om saker... som de varken vill ha eller att man skall göra för dem
...blir så rädda när man är öppen, ärlig och otroligt sårbar
...när vänskap visar sig vara allt annat än just det

Nej, jag fattar ingenting...

Och längtar till den dag...
Då jag faktiskt ger fan i vilket!

Äntligen

Ibland är det väldigt bra att man inte vet vad man ger sig in i! Det var helt och hållet mitt eget val att studera på annan ort under höstterminen. Som kommer att hålla på till i början av nästa år, eftersom jag valt att senarelägga starten två veckor. Det var nödvändigt efter ett år av studier, arbete och soulsearching. Jag hade inte ens jullov förra året eftersom det saknades siffror i min kvalitativa uppsats. Lärare!

Som sagt så har jag inte haft någon riktig ledighet på väldigt länge. Men det var inga problem att skjuta på terminsstarten. Vare sig hemma eller här- där jag befinner mig nu- och det var väldigt skönt!

Men flytten var som sagt inte rolig! Trettio grader varmt och bära, bära och åter bära. Jag och min stackars bästa väninna. Båda har vi knäproblem i bagaget. Men vi släpade och slet upp och ner i trappor. PUH! Spika, borra och flytta om och köpa lite nytt för att trivas och göra om det till MITT! Varför har jag då släpat med mig så mycket grejer? Jo, för att bo så här, som jag gör just nu... är helt enkelt a once in a lifetime opportunity. Som jag helt enkelt har önskat mig under större delen av mitt liv. Ett boende som detta kostar i dag miljoner - vilket jag definitivt inte har tillgång till - men jag har fått möjligheten att kringgå allt det där. Vilken LYCKA! Och ändå tvekade jag i början;-/ När jag tänker på mitt hem sedan många år, så tänker jag skokartong i jämförelse. Här har jag tre rum och kök, cirka 90 kvadratmeter. Vidunderlig utsikt över både hav och en mängd båtar (förtöjda 100 meter från huset) från alla delar av lägenheten (utom hallen). Och av någon anledning har det känts viktigt att ta vara på tillfället och göra detta till MITT HEM under den korta period på fem månader som detta tillfälle ges. Så det har jag gjort. Har i stort sett med mig allt...;-) Utom möbler och viss inredning. Jag hyr ju faktiskt ut möblerat ;-)

Just nu blåser det halv storm. Spöregnar. Och vinden viner över hustaken. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka på segling. Jag har nog alltid velat prova på det på riktigt. Någon gång har jag väl varit på en segelbåt... en heldag så där ni vet... när jag var i Västindien, Grenadinerna. Det är ju då man får mersmak. Men jag har aldrig känt människor som seglar. Och mamma och pappa... dom älskade att campa när vi var små. Och skulle allt väldigt gärna köpa sig en husvagn. Hjälp! Säger jag då, som älskar havet. Tog mitt första dopp den sjätte februari i år. En grad i vattnet och två minus på land!

Tillbaka till flytten så har det för övrigt varit ett elände: Att den första posten tog tio dagar på sig hit. Internet lika länge. Digital-TV fyra till fem veckor... har 1:an, 2:an och 4:an men bara tills de analoga sändningarna släcks. Sedan blir det svart. Men skall få 27 kanaler "gratis" via Telia... fast det har vi INTE sett än.
Inte undra på att jag inte har skrivit här på ett par veckor. Telefonerna är faktiskt det enda av tekniken som fungerat. Att man blivit så beroende av den. Det känns inte helt OK. Ibland tänker jag att: En öde ö med bananer hade suttit fint.
- Men nåt mer måste man väl få ha? frågade syrran i dag när jag nämnde det för henne.
OK! Batterier då! Så man kan lyssna på musik! var mitt svar.

Nu sitter jag alltså här och associerar till segling när det blåser så att det knakar i hustaken. Men inne i värmen kan jag inte annat än mysa. Ensam. Vänner och systrar har begett sig. Lugnet lägrar sig. Och jag har en dag kvar av frihet. Sedan börjar allvaret. Jag var "hemma" i förrgår och hämtade det sista. Flängde runt stan och gjorde ärenden. Och trots att middagen hos bästa väninnan blev sen, och jag kunde sovit över... så ville jag BARA "HEM" till det nya! Det kommer att bli korta fem månader... Det känner jag redan. "Om man ändå fick...!" Drömma är i alla fall gratis... än så länge!