VILL BARA PASSA PÅ ATT...

ÖNSKA ER ALLA EN RIKTIGT GOD JUL...

OCH ETT GOTT NYTT 2008 !

MITT BESLUT KÄNNS HELT RÄTT

"JAG OJKAJ INTE MER"

Ja hon sa så, kvinnan. Var tredje minut i ungefär sex timmar. Då kan jag säga att jag var ganska trött jag också. På henne! Men i dagarna har jag funderat mer och mer på det där, "ojkaj inte", och har kommit fram till att det gör nog inte jag heller. När det gäller att hålla i gång bloggandet alltså.

När jag skrev mitt, för min del banbrytande inlägg "Bearbeta", den 4 juni i år. Det var dagen efter vi lagt upp Vit Lilja, svägerskan och jag. Så trodde jag faktiskt inte att jag skulle överleva att någon jag kände läste det inlägget. Men det gjorde jag. Och jag växte med förtroendet som det gav. Men jag fick även ett större förtroende för min omgivning. Och en enormt mycket större tillit till män, det bara måste jag säga.

Om jag skulle försöka förklara HUR dåligt jag mådde då, vid tiden när jag började blogga. Så vet jag inte om det går. Inte av rädsla då, utan för att jag har lämnat det stadiet bakom mig. Men jag kan säga sååå mycket att jag har svårt att minnas att jag någonsin varit ledsnare än jag kände mig just då! Och det tog fram till den 18 oktober innan det vände! Det var runt 14-tiden på dagen! Och hur kan jag nu säga det, så där exakt på datumet? För att jag kan det!

Botten var nådd! Veckan hade börjat för jävligt och jag kände mig totalt värdelös! Hade ingenting att ge. DÅÅ, när jag berättar för min vän, kvinnan med social fobi, att jag mår verkligt illa. Dåå bjuder hon mig på lunch på sin fantastiska balkong, med vida utsikt över både stad och hav. Jag noterade en CD-samling innan jag gick ut på balkongen och vi kom överens om att jag skulle spela skivan med stadens förmåga. Han sjunger som en blandning mellan Frank Sinatra, Johnny Cash och Leonard Cohen. Och när låten After the lovin´strömmar ur högtalarna händer något i mig. Och livet vänder. Äntligen. Glädje strömmar igenom mig. Och jag trär denna smultron-upplevelse på mitt inre strå, men vågar knappast tro att det är sant. Att livet vänt. Trots att egentligen INGENTING har förändrats! Mitt liv ser utåt sett precis likadant ut som det gjorde för ett halvår sedan. Och jag lever fortfarande mitt liv ensam. Men JAG är annorlunda. Jag KÄNNER mig annorlunda. Och på utbildningen får jag ett enormt utrymme för att både växa och blomma. I mitt framtida yrke, visst, men främst som människa tycker jag nog. Det är det viktigaste för mig.

- Och du, Christian, har stor del i det, skall du veta. Jag kommer alltid att vara tacksam mot dig! För all framtid. Du är en underbar människa och vän.
Men när det gäller att lägga undan bloggen, så kan inte ens du få mig att ändra mig. Just nu i alla fall=)

Jag kanske dyker upp igen. Det vet man aldrig. Bloggen kommer att ligga kvar, för nu åtminstone. Och det lär kunna dyka upp ett och annat foto då och då, för det är roligt att publicera fina bilder här. Under mitt senaste långa skrivuppehåll har jag tagit mig en rejäl funderare och kommit fram till att:
Jag har inte all den tid jag behöver för att skapa det bloggnät som krävs för att få fler än två till fem läsare per dag. För att bara inte tala om: i genomsnitt en kommentar per vecka. Jag inser nu att det skulle krävas så mycket mer för att det skall kännas meningsfullt att skriva dagbok offentligt. Det är exempelvis sååå nedslående att dag ut och dag in läsa: DU HAR INGA KOMMENTARER, det erkänner jag mer än gärna. Och "over all" så ger det mycket mindre än det tar. Och jag har varken den tid eller energi för att försöka förändra det. Nu i alla fall.

Jag har min fantastiska utbildning. Och en sista, förmodligen stentuff, termin kvar att lägga all min energi på. Dessutom är de sista fyra veckorna jag har kvar här, vid havet, väldigt viktiga för mig. För nu händer massor i spåren av allt jag lärt under... ja flera år egentligen. Och jag vill verkligen vara i det. Och njuta så mycket jag bara kan helt enkelt; Livet är för viktigt för mig just nu=) att passa på och vara I! Inte sitta på min kammare och skriva OM.

Tack till alla er som läst, och stannat kvar. Speciellt ni som skrivit till mig. Ni har lagt ner själ och hjärta. Det både vet, och känner jag! Och jag vet nu också att jag inte är ensam om att känna som jag gör, över hur mitt liv blivit. Men framför allt när det handlar om ensamheten. Kanske försvinner den nu också, av bara farten. Vem vet?!

VAD GÖR MAN...

...när träningskortet ligger obrukat i ryggsäcken? Jag FATTAR inte vad det är med mig... blir förstummad. Och det vill till att få tyst på mig!
Så länge jag gick i grundskolan så bara avskydde jag allt vad gympa hette. Men i samma veva som jag gick ur nian anlades ett motionsspår i radhusområdet vi precis flyttat till. Jag följde med mamma och hennes väninna dit och gick något varv i början. Sedan testade jag att jogga "mellan antal lyktstolpar". Snart nog gick jag dit själv och inom ett år joggade jag mellan tre och fyra mil i veckan. Det blev ett gift. Och vädret hade ingen inverkan. Minns att jag sprang i snöslask upp till knäna och kom hem som en dränkt katt och vred vattenkaskader ur både hår och strumpor. Ensam - sprang jag. Vardag som helgdag, förmiddag som sen kväll. Och folk frågade hur jag orkade. Och tyckte det var konstigt att jag vågade. Vågade? Nej jag fattade inte ens frågan. "Ja, i mörkret?" Men det är ju elljusspår? Nej, jag har aldrig haft vett att vara rädd... Förrän jag blev sjuk vill säga. Men det kan vi ta en annan gång. (Delar har jag berättat i början av mitt bloggande.)

Som 19-åring började jag även träna styrketräning, och älskade det. Så det blev 2-3 gånger i veckan - på väg till och från jobbet. Som jag för övrigt cyklade till, två mil tur och retur! Och på jobbet gick jag, när jag inte halvsprang, i åtta timmar per dag. Ja, konditionen var det rakt inget fel på. Människor i min omgivning bara pustade: Hur orkar du? Samtidigt som de klagade över att de aldrig kom igång själva. Jag fattade inte vad de menade. Det var ju för att jag tränade såå mycket som jag orkade. Hur skulle jag få dem att förstå att det bara var att sätta igång, sedan löste sig resten av sig självt. Och nu sitter jag här. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Och har hoppat över träningen i dag igen. Det har jag förresten gjort sedan jag köpte kortet. Fy, vad trött jag blir på mig själv. Nu få jag banne mig ta mig i kragen. I morgon, efter jobbet så... Nej men då har vi ju bestämt att vi skall... Just nu är jag sååå tacksam för mina aktiva år, och för att jag vet hur gott jag mår av att träna. För hur illa det än är med disciplinen i dagsläget, så vet vad jag strävar mot. Och jag är alldeles för enveten för att ge upp. Någonsin!

TRÖTTHET

Supertrött är bara förnamnet. Sovit såå dåligt i natt. Vaknade 4 i morse! Och har kämpat på med olika projekt för att bli färdig i tid. Det gick - nästan i alla fall. Ja, ja jag vet att jag blev några minuter sen. Men det var inte bara mitt fel. Så det så. Jag brukar säga att enda gången det är sååå bråttom att det är värt att stressa livet ur sig för, är när man räddar liv. Och DET har jag lyckats med - ett par gånger. Förutom det finns inget LIKA viktigt. Livet är egentligen den enda riktigt svåra förlusten vi människor gör här på jorden. När en av mina bästa vänner begravdes för några år sedan - 42 år gammal - sa prästen att "Sorgen är all den den kärlek som blir över." När man tänker så kan en deadline te sig ganska futtig.

Jag lämnar honom bakom mig nu. Långt bakom snart, hoppas jag. Helt outrett, outtalat, omöjligt att bearbeta, och totalt oförlöst känslomässigt! Fy fan vad tröttsamt. Igen. Och igen. Sådant är mitt liv. Men här känns det trots allt bättre. Jag är piggare och gladare, ja förutsatt att jag sover då naturligtvis. Därför oroar jag mig redan för att flytta tillbaka, till tomheten. Jag trivs här, har alltid gjort så enkelt är det.

"Orosmolnen" på mitt dagliga göra har tagit ledigt. Och det känns... tomt. DÅ är det högt i tak, vill jag lova. Men Christian är klippan. Och han har inte flytt sin kos, än i alla fall. Tur för mig!

Trivs kanske bättre här än jag egentligen har råd med!?

MER ÄN LOVLIGT SNURRIG

Advent är bland det allra mysigaste jag vet med hela julen. Speciellt första advent då. Ja, alltså den där inre känslan man kan locka fram hos sig själv. Vare sig det egentligen händer något speciellt, eller inte. Bara man bestämmer sig för det. Att verkligen njuta av det där allra första juliga alltså. Jag har haft som tradition, så långt jag kan minnas, att ordna med adventsfika för HELA min stora familj. I min lilla etta. Hrm. Ja, ja men finns det hjärterum...

SPA-dagarna var ljuvliga och jag lyckades faktiskt att ladda batterierna rejält. Skall nog försöka planera in åtminstone en sådan vistelse om året framöver... Det är värt varenda öre. Och uppoffring! Men allt har en ände, så även det allra bästa i livet! Men så var det ju det här med advent... och här, där jag befinner mig nu, har jag människor runt mig som verkligen känns som en hel, och helt otrolig familj. Som jag verkligen vill ta vara på alla tillfällen att lära känna så mycket jag kan. Och hinner innan jag flyttar hem igen, i mitten på januari. (Usch, det vill jag inte ens tänka på just nu.) Så jag bad dem komma. Allihop. Nu blev vi inte så många som vi kunde blivit. För det är ju naturligtvis en alldeles speciell dag för många fler än bara mig. Och alla har sina traditioner. Och mycket att göra just nu. Men det var så mysigt att gå här och plocka i väntan på mina goa vänner. Jag njöt verkligen av att få ha dem här några timmar. Ja, jag njöt tydligen så till den grad att vi glömde tända adventsljusstakens första ljus :-0 !!! Så det gjorde jag först då alla försvunnit hem i novembermörkret. Undrar vad SPA gör med en EGENTLIGEN?

Eller är det något annat lurt...?