Tänk att det är så skönt att vara ledig när man arbetat hårt och länge! Men tiden går så fort och jag är tillbaka i arbete igen. Jag använde ledigheten väl och försökte bearbeta livets skuggsidor för att närma mig en punkt där jag kan gå vidare utan att titta i backspegeln. Mina mönster är djupt rotade och svåra att bemästra, men jag arbetar stenhårt på att komma vidare. Vem vill sitta fast när jorden fortsätter snurra? Mannen som upptar mina tankar och känslor, har tungt bagage och en välfylld ryggsäck. Och i hans liv finns ingen plats alls för mig. Har aldrig funnits. Det är väl det som gör så förbannat ont, att aldrig ens få chansen att visa vem jag är och vad vi kunde gjort av framtiden, om det varit menat så!
Detta har jag har vetat sedan i höstas och önskar att jag lämnat sorgen bakom mig vid det här laget. Det är bara det att han är en så fin människa. När jag blev förälskad i honom, var känslan ny, på ett annat sätt än jag känt tidigare... trots att även denna slutade platoniskt. Det kändes som att komma hem när jag träffade honom. Den känslan har jag fortfarande kvar efter så många tårar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar