De hade fel

De sa att jag var ful. Det var inte sant då och det är inte sant i dag. De sa att jag var fet. Det var inte heller sant under min barndom. När jag ser kort från den tiden förstår jag bara inte vad de fick det ifrån. I ren desperation över att vara annorlunda gjorde jag mitt bästa för att bli smal... inom rimliga gränser, för jag har alltid haft en spärr som varnat mig så att jag inte skall bli sjuk. Men min ämnesomsättning har alltid varit väldigt slö, och med åren blev den allt sämre. När jag var 29 år kunde läkare konstatera att jag inte hade någon ämnesomsättning över huvud taget längre. En hormontumör, ett prolactinom på hypofysen (hypofysadenom) hade förstört den, stora delar av min syn och påverkat köns- och tillväxthormonproduktion. Utan det sistnämnda packade muskelmassan också ihop. Tur att jag vuxit färdigt - är över 170 cm - det kunde annars blivit ytterligare en konsekvens av tumören, att jag stannat i växten. Dessutom är jag ibland oerhört känslig när det rör till sig i tillvaron. Stresshormonerna gör då att jag inte är så rolig att tas med ;-)

Många år har passerat sedan den otroligt jobbiga tiden då tumören opererades bort och allt annat som medföljde. Trots det har jag aldrig lyckats komma överens med min kropp som vägrar låta mig göra mig av med den övervikt på cirka 15 kilo som jag ständigt brottas med. Skall jag vara helt ärlig tycker jag inte alls om min kropp! Jag tycker den är ful! Och för att bli av med övervikten måste jag helt enkelt svälta, och det klarar jag bara i vissa korta perioder. Jag älskar nämnligen att röra på mig. Och det orkar jag bara inte om jag slutar äta. Forskningen säger i dag att det bara är hormontumörer som blir till av yttre stress. TACK för det mobbing.

De sa också att jag var dum i huvudet. Vilket jag gång på gång överbevisat. I dag går jag en utbildning som är väldigt få förunnad eftersom den är såå svår att komma in på!

Men allt detta sammantaget har fått mig att tvivla på mig själv. Hela livet igenom. Och när jag tvivlar på min duglighet och om jag är värd att bli älskad, hur skall då en partner kunna älska mig? När jag gång efter annan blir förälskad i män som först visar mig intresse, för att sedan backa, så spökar mitt sviktande själförtroende från förr. "Naturligtvis måste de finna fel hos mig som gör att de drar sig tillbaka! Om jag bara... Så kanske..."

Känner du igen dig?