Envisa mönster

Möstergill är inget ord jag vill använda i sammanhanget;-) Jag jobbar vidare i alla fall, och är stolt över mig själv! Nattpassen är visserligen tröttande, men samtidigt inte betungande, eller överlastade. Och jag rensar... i mitt liv, min lägenhet och i min källare, och det för mig framåt. När jag hinner lyssnar jag på sommarpratarna och det ger aha-upplevelser och god magkänsla mellan varven! Hela sommaren har känts supertung mellan varven när jag ser tillbaka, men samtidigt vore det väl konstigt annars. Och som pappa brukar säga: "När allt är som mörkast så är ljuset inte långt borta." Jag hörde också en kortare kommentar av Ingmar Bergman på TV i går kväll där han sa att han använt stora delar av sitt liv för att rensa sig på gammalt skräp.
"Ja, vem fasen har inte gjort det?!" Tänkte jag.

Tre rum & kök med havsutsikt

Ja, tre rum och kök med havsutsikt, det är vad jag byter min lilla etta mot under hösten. Hm, jag borde sväva igenom alla göromål, men är såå trött alltså. Min inre resa tar fullständigt musten ur mig. Och jag känner oerhört tydligt att jag måste göra något drastiskt för att gå vidare. Lämna allt gammalt bakom mig. Hon sa det, svägerskan, att jag kan börja om därborta i höst. Det är bara det att JAG skall ju MED dit. Om jag kunde lämna mig själv här och åka utan mig, så hade det kanske blivit en riktig nystart. Men som bekant bär vi ju med oss allt vi upplevt. Kan inte slänga av oss det som en illaluktande gammal ryggsäck precis. Det misstaget gjorde jag för många år sedan då jag lämnade Sverige under ett helt år och trodde att NU skall allt bli annorlunda. Bättre. Så dåligt som jag mådde det året har jag aldrig mått. Varken förr eller senare. Och de spöken jag dryftar här nu, är egentligen inte sådana som jag gått och ältat genom alla år. Det är bara det att jag bestämt mig. Bestämt mig för att resten av mitt liv skall bli så som JAG VILL HA DET. Därför gör jag nu mig av med en massa skräp som legat illa dolt i bagaget alltför länge! Och som jag misstagit för totalt ofarligt.

Terapi

"Kognitiv" Jag smakar på ordet. Kunskapsmässig, Intellektuell (med fyra L som i parallell) betyder det enligt Svenska Akademiens Ordlista. Jag har visserligen kallat mig känslomässigt intelligent väldigt länge... men det här är ju löjligt. Känner mig lite lurad. Det är alltså mitt huvud som skall lösa knutarna? Hallå! Så mycket som jag tänker, borde väl detta vara klart för lääänge sedan. Men det kanske är precis det som är felet... att jag helt enkelt tänker fel saker? För gudarna skall veta att jag fastnat och inte kommer vidare. Kan man vara intellektuell... och dum på samma gång? Jag bara undrar.

Längtan

Jag smakar på ordet... Längtan. Är inte det egentligen vad hela livet går ut på? Är det inte så vi gör, längtar livet ur oss själva? Strävar framåt. Mot något bättre. DÅÅ skall jag börja leva. Jag tänker ofta på en av mina bästa vänners lillasyster. Hon var 24 år och i livets blomning. Så otroligt karismatisk, med en utstrålning som själva solen borde vara avundsjuk på. Hon sjöng som en ängel och var lika vacker som en. Men ångesten låg som en slöja över livet. Då kom beskedet... cancer i hela kroppen. Hon dog sommaren 1991 och saknaden efter henne svider i själen hos sååå många... mig inkluderad. Jag tänker ofta på henne när jag längtar vidare till det jag aldrig upplevt... och som hon aldrig hann med!

De hade fel

De sa att jag var ful. Det var inte sant då och det är inte sant i dag. De sa att jag var fet. Det var inte heller sant under min barndom. När jag ser kort från den tiden förstår jag bara inte vad de fick det ifrån. I ren desperation över att vara annorlunda gjorde jag mitt bästa för att bli smal... inom rimliga gränser, för jag har alltid haft en spärr som varnat mig så att jag inte skall bli sjuk. Men min ämnesomsättning har alltid varit väldigt slö, och med åren blev den allt sämre. När jag var 29 år kunde läkare konstatera att jag inte hade någon ämnesomsättning över huvud taget längre. En hormontumör, ett prolactinom på hypofysen (hypofysadenom) hade förstört den, stora delar av min syn och påverkat köns- och tillväxthormonproduktion. Utan det sistnämnda packade muskelmassan också ihop. Tur att jag vuxit färdigt - är över 170 cm - det kunde annars blivit ytterligare en konsekvens av tumören, att jag stannat i växten. Dessutom är jag ibland oerhört känslig när det rör till sig i tillvaron. Stresshormonerna gör då att jag inte är så rolig att tas med ;-)

Många år har passerat sedan den otroligt jobbiga tiden då tumören opererades bort och allt annat som medföljde. Trots det har jag aldrig lyckats komma överens med min kropp som vägrar låta mig göra mig av med den övervikt på cirka 15 kilo som jag ständigt brottas med. Skall jag vara helt ärlig tycker jag inte alls om min kropp! Jag tycker den är ful! Och för att bli av med övervikten måste jag helt enkelt svälta, och det klarar jag bara i vissa korta perioder. Jag älskar nämnligen att röra på mig. Och det orkar jag bara inte om jag slutar äta. Forskningen säger i dag att det bara är hormontumörer som blir till av yttre stress. TACK för det mobbing.

De sa också att jag var dum i huvudet. Vilket jag gång på gång överbevisat. I dag går jag en utbildning som är väldigt få förunnad eftersom den är såå svår att komma in på!

Men allt detta sammantaget har fått mig att tvivla på mig själv. Hela livet igenom. Och när jag tvivlar på min duglighet och om jag är värd att bli älskad, hur skall då en partner kunna älska mig? När jag gång efter annan blir förälskad i män som först visar mig intresse, för att sedan backa, så spökar mitt sviktande själförtroende från förr. "Naturligtvis måste de finna fel hos mig som gör att de drar sig tillbaka! Om jag bara... Så kanske..."

Känner du igen dig?

Redigera

I det oändliga måste man redigera! Hur jag än plirar på skärmen så blir det ändå skrivfel. Speciellt när man skriver en känslosam kommentar till någon annans inlägg, som man dessutom inte kan redigera i efterhand. Att man aldrig lär sig att FÖRHANDSGRANSKA i det oändliga. Jag vill ju så gärna att det skall bli rätt. Tycker helt enkelt inte om felstavade ord. När inlägget väl är publicerat reagerar min hjärna blixtsnabbt på felstavningarna. Knäppt.

Jag segar mig igenom dagarna. Har egentligen mängder att göra men orkar inte just nu. Borde gå ut och få lite luft. Men nattpasset blev sex timmar längre än normalt för att jag gjorde en extra insats för en mycket god vän och hennes dotter. Adrenalinet höll mig vaken. Vaknare än på länge. Det är ju inte varje dag en vän blir mormor.

Trött

Ja, jag är trött, men jag har anledning och det vore nog konstigt om jag inte var trött. Har arbetat natt, skall arbeta natt. Samtidigt pågår kontinuerligt planeringen inför höstens projekt då jag skall studera på annan ort. Det handlar om att ordna boende, att hyra ut boende, rensa och städa! "Sedan får jag vila!" Så tänker jag hela tiden, samtidigt som jag undrar när sedan är.

Under tiden arbetar jag vidare med mina livsmönster, men tycker att framgångarna uteblir. Det är lite som att cykla i motvind: en bit fram och tre tillbaka. Och jag undrar allt som oftast: När Lyckan skall knacka på min dörr. För jag tycker att jag väntat länge nog nu. Och gått igenom massor av tunga saker i mitt liv. Så i bland när jag tänker på en av mina bästa vänner som gick bort för nio år sedan - 42 år gammal - så känner jag så tydligt att jag måste LEVA NU... På riktigt. Inte vänta på att livet skall bli så som jag vill, utan acceptera det som det är och göra det bästa av det. För i morgon kan det faktiskt vara för sent.

Slut på ledigheten

Tänk att det är så skönt att vara ledig när man arbetat hårt och länge! Men tiden går så fort och jag är tillbaka i arbete igen. Jag använde ledigheten väl och försökte bearbeta livets skuggsidor för att närma mig en punkt där jag kan gå vidare utan att titta i backspegeln. Mina mönster är djupt rotade och svåra att bemästra, men jag arbetar stenhårt på att komma vidare. Vem vill sitta fast när jorden fortsätter snurra? Mannen som upptar mina tankar och känslor, har tungt bagage och en välfylld ryggsäck. Och i hans liv finns ingen plats alls för mig. Har aldrig funnits. Det är väl det som gör så förbannat ont, att aldrig ens få chansen att visa vem jag är och vad vi kunde gjort av framtiden, om det varit menat så!

Detta har jag har vetat sedan i höstas och önskar att jag lämnat sorgen bakom mig vid det här laget. Det är bara det att han är en så fin människa. När jag blev förälskad i honom, var känslan ny, på ett annat sätt än jag känt tidigare... trots att även denna slutade platoniskt. Det kändes som att komma hem när jag träffade honom. Den känslan har jag fortfarande kvar efter så många tårar.

Ledig i regnet

Det är visserligen alltid gott att vara ledig... men har det inte regnat färdigt snart?! Jag befinner mig borta... i staden vid havet... och då är det allt gott med i alla fall någon soldag! Det gäller att ha tålamod som i allt här i livet.

Nu har jag bloggat i lite drygt en månad. Och varit precis så ärlig och utlämnande som jag planerat. Utan att för den skull förvandlas till aska. Det känns härligt och jag växer i mitt blogg-förtroende. Tack till alla er som läser...och återkommer. Jag lär bli kvar ett tag... för än har jag massor att bearbeta.