STADEN VID HAVET... OCH MANNEN I STENHUSET...

...kan det bli mycket bättre än så. Jag menar, känslan av att inte vara bortglömd så klart; vad trodde ni?! Livet går sin gilla gång efter examensfirandet, som faktiskt gav mersmak och därför firar vi min födelsedag nu i september på liknande sätt. Om bara vädret tillåter förstås.

På senare tid har jag faktiskt tänkt på gången då "min goa vän" sa att jag var hämmad. "Det är säkert så..." tänkte jag träffad. Men på senare tid kommer bilderna upp på de gånger jag gjort mina försök till kontakt, men då männen helt sonika vänt mig ryggen! Och de män som varit intresserade av mig, för de dyker faktiskt upp då och då, men vågar de närma sig? Nej där är fegheten stor, eller också är det väl de som är hämmade kanske...? Jag vågar i alla fall vara sårbar nog att visa mitt intresse, trots risken att bli avvisad; Igen och igen...

KANSKE BLOMNINGSTIDEN ÄR NÄRMARE ÄN JAG TROTT...

Det är ju inte var dag som människor i ens omgivning ger en mängder av komplimganger, och man samtidigt känner att de verkligen menar det! I kväll har jag haft en fantastisk examensfest med föräldrar, syskon, syskonbarn och många vänner. En fest jag aldrig någonsin kommer att glömma... ja, faktiskt den bästa i mitt 47-åriga liv! Jag känner mig så älskad av de mina! Och den här dagens minnen lever jag på länge. Vi har haft grillfest på stranden, oömma kläder, en enorm sallad, tzatsiki, och bland annat grillad kalvytterfilét, kyckling, lax, ananas, och grönsaker. Sedan dök vi i böljan den blå, innan det blev dags för kaffe, äpplekaka med vaniljsås, och punch! Champagnen har flödat och jag mår bara sååå gott till tonerna av ljuv musik i natt...

ETT ÅR SENARE...

...ser jag på mitt liv så helt annorlunda, trots att det enda som egentligen har förändrats är insidan, min egen inställning till mitt liv och dess omständigheter. Jag har dessutom bestämt mig för att inte kämpa emot de självklara spår mitt liv följer, utan lämna över skeendena till den högre makt som jag vet har funnits med mig i allt! Det är en fantastisk känsla att nå, svår att beskriva. I morgon tar jag dessutom min universitetsexamen, och firar så länge orken håller! "Det omöjliga tar bara lite längre tid!", som Agneta Oreheim sa till mig för många år sedan. Den kvinnan är såå klok och hon har så rätt! Och därför kändes det också så fantastiskt när jag i förrgår fick veta att jag är godkänd i allt jag åstadkommit på universitetet, och nu har min fil kand-examen... Mmm, vad ljuvligt livet kan kännas ibland=} Tilliten som är, och alltid varit, en akilleshäl i mitt liv, tar nu en allt större plats och jag tror på mig själv, men också på mina medmänniskor. Det känns verkligen som om jag lever på moln just nu ...

BLOMSTERPRAKT

Trötthet och stress ger vika, för äntligen kan jag se slutet många års hårt arbete. Så vem vet i framtiden kanske jag får förmånen att skriva professionellt. Ja om jag har lite tur då alltså, för utan kontakter är den branschen stenhård nu för tiden. Tänk er bara att jag fick ett negativt svar om ett sommarjobb - som jag inte ens hade sökt! Lyckas med det den som kan =)

Det är sent, eller tidigt beroende på hur man ser det, så jag säger Godnatt! Främst då till alla er som hängt kvar, och läst de få rader jag skrivit de senaste månaderna, trots att jag att jag avvecklat större delen av mitt bloggarbete. Dock är mitt "Förändringsarbete fortfarande pågående" vilket jag är både stolt och glad över. Men nu skall jag sova och sedan koncentrera mig på min förestående Examen.

Kram till alla er därute i Cyber Space.

ATT ALDRIG SLÅ UT...

Blomningstid är kort! Vitsippornas tid är snart förbi. Själv känner jag mig ibland som Hibiscusen i mitt köksfönster. De gånger dess knoppar aldrig blommar, utan faller av. Precis när de skall slå ut. Det gör ont i mitt hjärta. Så gör även livet. Lurar oss, precis när vi tror att: Nu, blir det bra! Jag kanske bara är trött? Missmodet har en förmåga att leta sig in då. Men snart är just detta kämpande över, och jag når mitt mål. Drömmen - eller vad det nu var för något. Ja lite har jag nog tappat fokus under vägen. Vad var det jag ville EGENTLIGEN, med mina nära sex års studier?
Tänk om min blomningstid aldrig kommer. Vilken fruktansvärd känsla av instängdhet och rädsla jag får när jag tänker så. Men ni kanske känner igen er? Jag är kanske inte så ensam i detta som jag tror ibland, eller?

SANNINGEN BEFRIAR

Jag lämnar sakta mina mönster... En dag i taget... Steg för steg. Mycket för att jag vågade vara sann och så oändligt sårbar. Det känns fantastiskt att komma till den insikten. Jag vet mycket väl att jag har lååång väg att gå, men jag är på väg. På mycket god väg. Försöker ihärdigt att släppa taget och låta min högre makt ta över. Och vilken befrielse det är när det fungerar. Likaväl som det är otroligt ledsamt de gånger det inte gör det. I dag anstränger jag mig för att vara lyhörd mot mig själv, och leva lite i taget... En dag i sänder fungerar det allt bättre för varje dag.

Brukar spara urklipp ur min dagstidning. De som berör mig på djupet. När jag rotade bland dem nyligen fann jag ett från april 1997, skrivet av Erling Ivarsson. Jag läser följande citat:

"En kärlek som omedelbart säljer ut sig, ger allt den äger från första stund, visar alla sina kort i ett nu, har en låg kvalitet och gör oss på sikt likgiltiga. En kärlek av hög kvalitet är så värdefull att vi sakta får växa in i den, utmanas, kämpa, vänta, längta, hoppas. En sådan kärlek är långsiktigt hållbar och är något att bli förankrad i."

Orden greppar mitt hjärta och jag är mig själv tacksam att jag sparat dem i alla dessa år. I dag, i morgon och alla mina dagar ger orden tröst, och jag tar dem med i mina drömmar...

BE OM HJÄLP!

Att det skall vara så svårt! Att be om hjälp alltså. Nästan lika svårt som att säga förlåt! Livets svåraste ord har jag kallat förlåt i en av mina dikter. Jag känner ibland att jag inte får den hjälp jag behöver. Trots att jag mer än gärna hjälper min omgivning. Då är frågan: Är jag tydlig när jag ber om hjälp? Nej just det, det är troligen där skon klämmer. Jag uppfattar mig allt som oftast som övertydlig, och öppnare än vad som kanske är nyttigt för mig. Döm om min förvåning när jag nyligen hörde mig själv på band. Och hör att jag är hur otydlig och rädd som helst för att öppna mig. För att visa mig så ynklig och liten som jag faktiskt kände mig just då. Budskapet lös inte igenom direkt. Så nu har jag fått nya läxor och hemarbete, för att närma mig mitt livs kärna. Samtidigt som jag i mitt inre svider och undrar: Hur svårt kan det vara egentligen? Att vara människa?

VÅRPROMENAD I MARSSOLEN

Jaa du Judith, jag är kvar här i cyber space jag också, och dyker upp när du allra minst anar det! Jag tycker ju att det är så otroligt roligt att lägga upp fina bilder här.

Det var tufft att flytta hem... jag saknar alla nya och fantastiska vänner i Staden vid Havet. Ja, livet är hårt utan dem, helt klart. Dessutom blev jag ju så bortskämd med att alltid ha Christian in my corner.

- Så nu vet du det Christian! Jag saknar Dig och våra goa samtal... Stor Kram på dig min goa vän;-)

VÅR I FEBRUARI

Det känns upplyftande och glädjande att ljus och värme faktiskt inte är särskilt långt borta;-)

DET NYA ÅRET HAR BÖRJAT BRA!

Ja, jag kan då inte klaga på början av 2008! Visserligen arbetar jag fortfarande och skall så göra till i mitten av nästa vecka. Den 19e januari flyttar jag hem, och sedan börjar sista terminen av min utbildning. Så därmed påbörjar jag en ny epok hemma, med tungt hjärta! Jag har haft en fantastisk tid här i "Staden vid havet", och det kommer att kännas svårt att lämna alla nya vänner! Men ingen vet ju något om framtiden, så vem vet jag kanske är tillbaka här fortare än jag hinner tänka?!