SPA

Det har varit en tuff sommar, och en ganska tuff höst! När livet känts så där riktigt jävligt ett tag - så ringde jag min bästis, Maggan. 

"Vi måste ha en morot i höst!" 

"Ja?!?", hon blir lite förvånad ibland, Maggan, för hon vet ju inte riktigt hur hon skall tolka mig alltid va. 

"Morot?" Bokstavligt, eller? 

"Nej... alltså jaa, du vet för flera tusen spänn! På SPA, Smögens Havsbad!?" 

"OK!" Svarade hon. Hon e toppen, eller hur? 

Och nu åker vi snart, UNDERBART! Om ett par timmar alltså! Vi skall njuuuta i två HELA Dygn! Och har bokat de två dyraste behandlingarna de har!!! TVÅ VAR! Det kostar verkligen att ligga på topp, som brorsan brukar säga. Speciellt som studerande. Men vad gör man inte för hälsan och välmåendet. Det är ju fan så mycket dyrare att gå i terapi. Eller hur?

- Christian! Du sitter väl inte där och smygläser nu va? OK! Jag förstår att du e nyfiken. Ta hand om mina alster. Och läs dem ibland också. Och du, glöm inte bion på tisdag nu va?! ;=)

SÅ SKÖNT

Det är verkligen skönt att få ur sig allt gammalt skräp, här, på MIN fina blogg. Om någon sagt till mig för fem månader sedan, att jag skulle våga skriva -och öppna mig- så totalt som jag gör här, så hade jag aldrig trott den personen. Visserligen gör jag det anonymt. Men jag har ju också lämnat förtoendet och adressen till vissa utvalda. Både män och kvinnor. Och det, att jag även lämnat den till män, är ett enormt steg för mig. Den ena killen arbetar jag ju till och med tillsammans med varje dag. Christian. Vilken kille! Vilken vän han är. Och vad stort det är för mig att ha en man, som jag kan kalla min vän. Oerhört stort!

Min goa svägerska har varit på besök hos mig i helgen. Vi skulle ha gått ut i går. Men ingen av oss orkade. Vi är trötta högskolestudenter som bara fastnar i soffan när vi sätter oss där! Ja, jo så var det vädret förstås. På kvällskröken ven vinden full storm i hustaket. Det blåser ju som sjutton här vid havet, när det väl blåser. Och så blir det så där klirrande kallt. Så vi sjönk ner i värmen av stearinljusen i stället.

Men på dagen var vi ute på stan och kollade affärer. Jag köpte förresten ett nytt vackert läppstift. Lancomes 331, i knalligt Cerise! Yvonne säger alltid att jag passar så otroligt bra i sådana färger. Den kvinnan är underbar. Vissa människor får en att känna sig tråkig och totalt färglös. Men så finns det människor som Yvonne, som får en att stråla i all världens färger. Vilken vän. Och Jaa, tänk Judith! Tack min nyfunna underbara vän. Synd att det blev så stressigt i dag att jag inte hann ge dig den stora kram jag hade planerat. Du är så generös. En fantastisk människa! Och du: du äter precis VAD DU VILL ! Glöm inte det.

Själv håller jag på med en stenhård diet just nu. Och det går långsamt. Men det går NERÅT. Jag skulle så GÄRNA vilja komma i mina fantastiska, men för små kläder. De där jag köpte då jag faktiskt gick ner i vikt för några år sedan. Med hjälp av Cambridge-metoden. Men det var DÅ det. Min ämnesomsättning och mina tillväxthormon är ju inte riktigt som de skall vara efter hypofys-tumören. Och det är bara att acceptera! Men när jag, för ett par veckor sedan, släppte min hårda koll på vad jag åt. Och gick ut med killarna på lunch, några dagar bara, under en vecka, så gick jag upp! Nära tre kilo! Då skrev jag med röd tuschpenna i blocket som jag brukar använda när jag försöker gå ner några kilon... "NU ÄR GRÄNSEN NÅDD!" Och det var den. Bara så ni vet!

Tack för alla goda råd och omtänksamma kommentarer: Jag tar dem till mitt hjärta. Och polerar långsamt bort honom. Men det gör ont skall ni veta.

ORKAR INTE

Jag tror mig veta! Att du läser mig. Varje dag. Trots att du aldrig velat prata med mig. Hjälpa mig. Vidare. Ignorerad. Känner jag mig. En kommentar fick mig att fundera. Hon sa: Läs Rensa i röran. Det är omtanke. Någon där ute bryr sig om. Mig. Och min sorg. Men jag. Har kämpat så länge nu. Med det som är jag. Det de. Där ute. En gång formade. Till mig. De som inte kunde acceptera. Den jag var. Då. För så länge sedan. Och jag. Var för snäll. Snäll så jag var dum. De hånade mig. Och jag bara tog emot. Och svalde. Eller grät. Roligt. Med någon som blev ledsen. Så det fortsatte. År ut och år in. Jag blev skadad... Ända in i själen. Av att aldrig. Få duga. Vara accepterad. Av dem. Och trots att jag alltid bara tog emot. Aldrig gav igen. Så är det jag som kämpat. I åratal. För att förändras!? Bearbeta. För att jag - blir förälskad - på avstånd. I män som anser. Att jag inte ens är värd att prata med?! Skall jag förändras? För att...? Möjligtvis aldrig mer luras. Av falska inviter. Som jag naivt. Tar på allvar. Faller. Och då... Vänder du mig ryggen. Och jag. Bara står där. Och ser. Dig passera.

Jag skiter allvarligt talat i om jag passar in eller ej. Om du vill ha mig. Eller inte. Att du inte ens vill tala med mig. Att jag inte är värd NÅGONTING för dig. Och att förändras. För dig? Neej! Jag duger bra. Som jag är. Förbannat bra!

"POLERA BORT HONOM!"

Det blev en go helg! Och jag hann träffa båda mina systrar, ena svågern, ena brorsan, hans fru, mamma och pappa. Och framför allt båda mina ljuvliga systerdöttrar!

Satt i mina föräldrars skinnfåtölj och diskuterade deras förestående flytt. Som äger rum om bara ett par veckor. Plötsligt klättrar en liten två och halvtårig tuva upp i mitt knä. Sätter sig gränsle i över mina ben och lägger huvudet emot mitt bröst. Jag blev alldeles stum. Kom av mig fullständigt. Ja, alltså, kom inte ihåg vad jag skulle säga. För denna lilla har alltid varit sååå mammig att man knappt fått lov att ta i henne. Men nu fick jag kramar hela kvällen. Och äran att läsa två sagor för henne och storasyster. Det är sådana smultrontillfällen man bär med sig in i framtiden!

Ja, sedan var det brorsan, som hjälpte mig med däcken! Så nu är jag laddad inför vintern. Desutom hann jag med en mysig snabbfika med svägerskan. Vi planerar lite framtida affärsförslag. Och dessutom njöt jag av att dela syrrans och Harrys hem med dem. Vi åt gott och mös mest hela helgen. Och snackade massor. Om allt! Även min "tuggande blogg". Och bearbetning av livets baksida. Och så berättade jag godbitar om utbildningen och mina kamrater där. Framför allt Christian. Min första, och hittills enda killkompis.

Jag berättade hur vi bubblar över av skratt när "han" från förr kliver runt i huset. Han som tror att han äger hela stället. Inte ens när han renoverade vissa delar av det, dök han upp lika ofta;-)

Ja, ja det har han inget för, kan jag säga. Om det nu är så att han hoppas på det...! Jag lär av mina misstag.

Vi har även pratat om varför jag började blogga. Droppen. Den utlösande faktorn. Mannen jag blev förälskad i för ganska precis ett år sedan. Utan gensvar.

- Ett år?

- Ja vadå? Det brukar ta två för mig att komma över. När jag väl blir förälskad alltså!

Han rynkade ögonbrynen och tittade bekymrat på mig. Och sedan sa han frankt:

-Du måste polera bort honom!

HEMBESÖK

Naturligtvis är man aldrig förberedd när vintern väl anländer. Trots att allt pekar på att den kan dyka precis när som helst. Och nu sitter jag här. Tolv mil ifrån mina vinterdäck! Pinsamt! Brorsan har dem i garaget. Och syrran har sängplats. Så egentligen finns det ingen anledning att klaga. MEN det är sååå gott att krypa upp i soffhörnet på fredag, efter en lång arbetsvecka. Och bara njuta. Denna veckan blir det dock INTE så! I morgon eftermiddag bär det i väg till min hemstad. Ser jag det positivt, blir det säkert riktigt goa kramar när jag kommer dit. Från syskonbarnen. De ljuvliga tjejerna! Som blev så glada för kylskåpsmagneterna jag skickade med posten i förra veckan :-) Än kan så lite glädja dem. Sju och två och ett halvt år. Och gillar sin moster mmm!

Den senaste månaden så har det hänt saker med mig. Jag lämnar skräpet bakom mig! Och det är så underbart alltså. Dessutom har jag en KILLE att dryfta mycket av min problematik med. Jag kan verkligen snacka med honom som en vän. Något jag behövt länge. En man att snacka med om allt. För att lösa upp en massa knutar. Rensa och gå vidare. För jag står ut med ganska mycket. Men inte med att bli bitter. Ett öde värre än döden. Lite det varnar nog Christian mig för. När jag talar om att jag är livrädd för att bli förälskad igen. Jag klarar inte en potentiell platonisk kärlek till. Då dör jag nog hellre faktiskt. Jag har RÄTT att känna så! Jag har ju bara blivit avvisad då jag blivit förälskad! Livet igenom.

- Men du kanske missar någon. Om du är så rädd menar jag! Sa Christian bland annat.

- Vill någon mig något, så får han verkligen anstränga sig då! Det får ju alltid jag göra! Var mitt svar.

Det går an att vara tuff nu. Eller hur?

MAKTKAMPER

Helgen var helt underbar!
Den nya veckan har också startat bra. Om man bortser från den maktkamp jag halkat in i, som på ett bananskal. Jag fattar inte varför jag ofta hamnar i dylika situationer?! Den här gången är det starka kvinnor som försöker bortmanipulera en man som varit ansvarig för ett speciellt arrangemang i flera år. Kvinnorna vill ta över och bestämma det mesta. Dessutom pratar de skit om denne otroligt snälle man. Till mig! Det skulle de aldrig ha gjort. Han befinner sig inte ens i landet. Så nu har jag talat om vad jag tycker: Om dem, och om deras sätt! Säkert jättepoppis;-) Uppriktigt sagt så ger jag fan i vilket! För diskriminering är bland det absolut värsta jag vet. Och så har jag Christian som back-up! En ovan, men skön känsla! Att inte stå ensam när det stormar som allra värst.

För övrigt skall jag göra ett arbete om familjerådgivning. Var på föredrag i går. Om separationer, skilsmässor, och barnen i fokus på alltihop. Men även om: NÄR det är ok att inleda en ny relation och så vidare. Aldrig, kanske??! Hur lyckades jag få det på mitt bord då? Som inte ens varit i en parrelation... nån gång nånsin?! Livet är väl ironiskt ibland!

PÅ SÖNDAGSPROMENAD

VIILKEN VECKA...

...vi har i stort sett skrattat oss igenom hela veckan. Vad mycket det gör. Man känner sig glad i övrigt också. Grabbarna har massor av humor, och jag är inte sen att hänga på. Jag får mycket frihet i mina uppgifter, och får göra massor av roliga saker! Just nu kan jag knappast ha det bättre. Tänk att det kan svänga sååå fort!

Dessutom är det fredag... och after work! Så jag får skriva mer, under helgen... Om jag hinner ... För det är mycket på gång. Och ingen är gladare än jag. Njuuuter så länge det varar. Skål och ha en härlig helg... Det tänker i alla fall jag ha ;-)

Kort sagt

Jag snackade med Christian, han på andra sidan skrivbordet, om min blogg i dag. Han får faktiskt läsa den. TVÅ män som jag känner har fått adressen. Det är stora steg i rätt riktning för mig. Jag berättade för honom att jag allvarligt funderat på att ge upp skrivandet i den. Den fyller liksom inte sin funktion på något sätt. Ja, jag kan faktiskti inte riktigt föklara hur jag resonerar när jag säger så...

Då är hans reaktion så helt underbar:

- Men det kan du ju bara inte göra! Du måste ju tänka på dina läsare!

Den killen är bara hur juste som helst alltså. Så jag får väl hänga i ett tag till då då?!

ÅRETS PISSIGASTE MÅNAD...

...NOVEMBER! Hur ofta hör man inte det? MEN. JAG KAN BARA INTE HÅLLA MED! Än så länge har novembers första vecka varit full av solsken... och bara lite regn och blåst. Det kanske är som sägs: Inte hur man har det, utan hur man tar det. Jag reser mig nu ur en lång och djup svacka. Det är inget snack om att den bitvis har varit urjävlig. Men nu känner jag att jag lämnar den... sakta men säkert. Och därför också ser ljusare på tillvaron. Även i november. Mina värsta månader under året har varit: juni, juli och augusti. Slå det den som kan.

I början av sommaren kändes det som om jag nått ett avgörande vägskäl. Där min inställning till mitt liv var viktigare än något annat. För att jag skall kunna skapa mig en framtid att trivas i. Vare sig jag gör det som jag alltid gjort: Ensam! Eller tillsammans med någon.

Under många år reste jag ensam över halva jordklotet. Och njöt in i minsta detalj. Men 1996 hände något. Jag planerade, och åkte i väg själv på en nio veckor lång semesterresa till USA. Jag såg Niagara, Connecticut, New York, Arizona, Grand Canyon, San Francisco, Los Angeles, San Diego och Washington DC. Musikaler, Disney och Redford. Det var en fantastisk resa, som jag alltid kommer att bära med mig. MEN jag har ingen att DELA alla fantastiska minnen med. Så efter den resan tycker jag inte att det är riktigt lika roligt att åka själv längre! Jag skulle vilja lära mig segla. Och åka på en bilresa från öst till väst, tvärs över hela USA. Men inte ensam... Är det egentligen för mycket begärt? Visst kan jag förverkliga delar av mina resedrömmar med mina väninnor. Men det känns som om det inte längre fyller behovet av den nära samhörighet, som jag så länge längtat efter.

Just nu är jag i alla fall full av tillförsikt inför framtiden. För det som sker, det sker och det är bara att hänga med...

4 NOVEMBER - VILKEN MÅ BRA DAG!

Jag vill bara säga gonatt och att jag är så tacksam för denna gåva till dag, ja helg helt enkelt! Jag mår vekligen jättegott. Trots att jag vet att klockan ringer redan vid sex-tiden, och jag borde lagt mig för en bra tag sedan. Vilket väder vi har haft här i helgen. Och jag har tvättat bilen, tränat och umgåtts. Vad mer kan man begära... när slitet med den inre resan och all bearbetning äntligen ger resultat. Och i morgon är en ny dag på... Nja nu får jag hejda mig, för anonymiteten är otroligt viktig för mig. Annars hade jag aldrig fixat att så öppet bearbeta min problematik! Det är bara några ytterst få, och nära som vet...

ÄNTLIGEN FREDAG

Vilken go känsla denna fredag! Novembervädret kunde knappast vara bättre. Blå himmel och helt ok temperatur för att vara mitt i vintern. Och utanför fönstren glittrar havet djupblått. Vi får sluta lite tidigare i dag för att det är röd lördag i morgon! Och jag har bestämt mig för att njuta av helgen! Inte så svårt förresten, med tanke på att jag dessutom precis fick fyra CD-skivor av en lokal förmåga, som låter som en blandning mellan Frank Sinatra och Johnny Cash. Så även om jag är trött efter veckans arbete, så känner jag mig glad och ljus till sinnes. Dessutom har jag haft rekordmånga läsare i dag, 17 stycken, och klockan är bara halvtvå på dagen. Bara 1 kommentar visserligen. Men det är ju precis som det brukar.

En kvinna, Birgitta, frågar hur man får räknaren på bloggen att fungera. Och det var faktiskt problematiskt här också de två första månaderna. Så jag är definitivt inte rätt person att fråga. Jag gick in på www.susnet.se/tjanster/ och klickade på räknare (och följde instruktionerna för att installera en sådan.) Sedan är det ju det där med html/javascript, att man kopierar "mina koder" på susnet och klistrar in dem i bloggen där det står "lägg till och ta bort sidelement" och så vidare. Så går det till om man har blogg på http://www.blogger.com/. Jag vet inte om jag rörde till det ännu mer nu kanske? Men så komplicerat är det här i alla fall.

När jag gick tillbaka i tid och läste igenom mina inlägg från allra första början för ett tag sedan, så tänkte jag en del på hur ni som inte vet vem jag är, uppfattar delar av det jag skriver. Till exempel när jag berättar att jag saknar att ha en man i mitt liv. Och att känslan är så viktig - för att ens gå ut med någon. Det låter så jävla pretentiöst. Jag menar inte riktigt så. Men dejt-förslagen har aldrig direkt haglat över mig. Och de mitt hjärta valt, har ju aldrig ens gett mig en chans att gå ut på en fika. Så att jag åtminstone kunde fått en möjlighet att ta reda på om min känsla är rena fantasifostret. Eller om den faktiskt är äkta vara! Jag är ju inte så naiv att bara för att jag tycker om en man, så är han automatiskt en potentiell livskamrat! Men den man jag tycker om, skulle jag så förbannat gärna vilja lära känna lite bättre. Om jag bara kunde få chansen. Ha nu en skön helg alla glada... för det tänker jag bemöda mig om!