BRAGGING

Dagarna flyger, tröttheten är konstant och jag arbetar... Bara med killar! Det är faktiskt precis raka motsatsen till vad jag är van vid, om man säger så. I 28 år har jag varit anställd till att arbeta med kvinnor, för kvinnor. Inte konstigt att jag inte vet hur jag skall umgås med män. Men nu lär jag mig sakta men säkert. Killen jag delar kontor med är kanon. Verkligen. Kanske inte så konstigt, han är fotbollsspelare/tränare - allt-i-ett- och van att stötta, hjälpa, uppmuntra, men också ställa krav. Rimliga sådana. Och jag växer med min uppgift. Han ger mig mycket frihet och utrymme att utvecklas. Det känns fantastiskt. Jag kunde inte ha fått det bättre! Och han är bara en av de tio killar jag arbetar med. I början var de lite avvaktande, men nu känner jag mig allt mer som en i gänget för varje dag som går. Humorn är det jag gillar bäst. Att vi kan skratta så mycket ihop! Och det funkar lika gott med den som är 30 år som den som är 60, och dem däremellan. Jag har deras respekt, och det betyder mycket! Och jag är mig själv. Rakt igenom!

Det bästa med att vara en bra bit från de sina, är att det allt som oftast ligger något i brevlådan när man kommer hem! Som i dag. Ett vackert kort från mamma, med texten ur en psalm; "Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull för ingen annan är som du." Med text av Ingemar Olsson. På baksidan har mamsen skrivit: "Allt som står på detta kort påminner mig jättemycket om dig. Älskar dig jättemycket men det vet du. Saknar dig och dina goa kramar." Ja det saknas verkligen inte kärlek i mitt liv, det skall villigt erkännas!

I fredags fick jag ett annat brev, från min adopterade farmor. I USA. Hon skriver: "Today is a rainy day. I´ve done all my housework, with the help of God, who gives me so much strength. I won´t tell you all I´ve done, it would sound like bragging." Hon avslutar: "Do hope you are doing well and not get yourself too exhausted. A few more months and you will be graduating. Love Gram." I morgon skall hon operera sitt öga. Det tycker hon INTE om, för då blir hon så begränsad. Sa jag att hon fyller 92 år i december?

I går kände jag mig riktigt ledsen. För andra gången i rad tvingade jag på mig träningskläderna och ut i höstmörker och kyla, för att upptäcka att gymmet var stängt! När man kämpar som fan för att må bra och det känns som om omständigheterna motarbetar en när man anstränger sig som mest. Då är det lätt att tappa modet. Jag ringde Christina. Hon är bara så fantastiskt underbar. Vilken vän. Vi pratade i en hel timma. Och jag skrattade och grät om vartannat. Jag fick ur mig en hel del. Och det var såå skönt. Fantastiskt med sådana vänner. Hon går själv igenom den värsta av alla sorger. Och ändå har hon kärlek, vänskap och tröst över till mig. Tack min underbara vän.

PÅ DJUPET

Under större delen av den här månaden har jag allvarligt funderat på att stänga ner bloggen! Det är därför det varit så tyst här. Ungefär lika tyst som det är från er, på andra sidan datorn;-) Ibland känns det faktiskt som om jag sitter här och pratar för mig själv. Och då kan jag kanske lika gärna skriva för dagboken i sängbordslådan.

Sedan jag fått ur mig allt som gjort så ont under större delen av mitt liv, utan att ni som läser faktiskt reagerat annat än positivt. Har jag förstått att världen är full av medkänsla. Och att jag inte är ensam, genom ER som trots allt skrivit till mig! Tack till er ur djupet av mitt hjärta. Ibland har ni lagt ner massor av tid och själ i era kommentarer. Utan er hade jag definitivt mått annorlunda än jag gör. Det har varit fantastiskt att upptäcka. MEN nu känns det som om jag står och stampar. Att jag inte kommer vidare.

Terapin i somras, resulterade i att jag skrev ett utlämnande brev. Till mannen som fick mig att vilja förändras. Aldrig mer vill jag uppleva obesvarade känslor. Det finns absolut få saker som upptar ens hela tillvaro på ett mer förödande vis. Efter ett tag ringde han upp mig - och talade med min telefonsvarare. Han skulle ringa tillbaka lite senare. Det är ett par månader sedan. Det blev inget samtal. När jag under de senaste veckorna gått tillbaka och läst mina inlägg ser jag att jag först gick ett par steg fram. Och sedan tog ett stort steg tillbaka. Det finns ett samband. Jag vill så gärna gå vidare! Men det uteblivna samtalet hejdade mig. Fick mig att vackla. Jag öppnade mig ganska totalt för en människa. En man. Som jag aldrig gjort tidigare. Jag förväntade mig faktiskt inget svar alls. När jag så delvis fick det, så undrar jag:

Vad missade jag när jag gjorde min chef en tjänst och arbetade ett sista extrapass, just den där dagen då han ringde? Vad var det han ville säga mig? Något som gjort att jag verkligen kunde släppa taget på riktigt?

Ovissheten är för jävlig. Vad jag än gått igenom i mitt liv, så har jag alltid mött det rakt på. Hur rädd jag än varit. När doktorn berättade om min hypofystumör, frågade jag direkt om jag skulle dö av den. Sådan är jag.

Och alldeles för öppen och ärlig säger min omgivning.

Jag skrämmer helt enkelt bort de människor jag bryr mig allra mest om. Och det gör så fruktansvärt ont. Jag försöker förändras, men kan aldrig passa in i var mans mönster!

Paradoxen är att när människor förklarar varför de skiljer sig, handlar det mestadels om att det saknats ärlighet och öppenhet i deras förhållande!

Jag får helt enkelt inse att jag inte kan vinna. Hur jag än bär mig åt!

VILKEN KILLE...

...Jonatan heter han! I går såg vi djupt in i varandras blå. Han snurrade in sin hand i mitt långa hår. Och skrattade långt ner i magen. Han kan flörta Jonatan! Det var andra gången vi sågs. Jonatan och jag. Första gången var när han föddes... För tre månader sedan. Det där arbetspasset som blev sjutton timmar i stället för tio. Hans mormor och jag är gamla arbetskamrater. Så naturligtvis ville jag göra henne och hennes dotter tjänsten att närvara och stötta vid förlossningen när de bad mig. Det var en ära.

Maggan däremot, kämpade en hel dag för att få Jonatans gunst. Ett litet leende. Vad som helst! En hel dag... utan resultat! Mig försökte han charma inom tio minuter!

Senare när han sov middag, pratade vi kvinnor om livet i allmänhet och våra stora livsfrågor i synnerhet. Jag berättade om min blogg, och sommarens bearbetning: Fattar bara inte vad jag gör för fel när det handlar om män...

Jag skrämmer bara bort dem!

Jonatans mormor tittade på mig en stund med glimten i sina gröna innan hon sa: Gör så som du gjorde när du träffade Jonatan. Han är inte lättflörtad, men redan helt såld!