KANSKE BLOMNINGSTIDEN ÄR NÄRMARE ÄN JAG TROTT...

Det är ju inte var dag som människor i ens omgivning ger en mängder av komplimganger, och man samtidigt känner att de verkligen menar det! I kväll har jag haft en fantastisk examensfest med föräldrar, syskon, syskonbarn och många vänner. En fest jag aldrig någonsin kommer att glömma... ja, faktiskt den bästa i mitt 47-åriga liv! Jag känner mig så älskad av de mina! Och den här dagens minnen lever jag på länge. Vi har haft grillfest på stranden, oömma kläder, en enorm sallad, tzatsiki, och bland annat grillad kalvytterfilét, kyckling, lax, ananas, och grönsaker. Sedan dök vi i böljan den blå, innan det blev dags för kaffe, äpplekaka med vaniljsås, och punch! Champagnen har flödat och jag mår bara sååå gott till tonerna av ljuv musik i natt...

ETT ÅR SENARE...

...ser jag på mitt liv så helt annorlunda, trots att det enda som egentligen har förändrats är insidan, min egen inställning till mitt liv och dess omständigheter. Jag har dessutom bestämt mig för att inte kämpa emot de självklara spår mitt liv följer, utan lämna över skeendena till den högre makt som jag vet har funnits med mig i allt! Det är en fantastisk känsla att nå, svår att beskriva. I morgon tar jag dessutom min universitetsexamen, och firar så länge orken håller! "Det omöjliga tar bara lite längre tid!", som Agneta Oreheim sa till mig för många år sedan. Den kvinnan är såå klok och hon har så rätt! Och därför kändes det också så fantastiskt när jag i förrgår fick veta att jag är godkänd i allt jag åstadkommit på universitetet, och nu har min fil kand-examen... Mmm, vad ljuvligt livet kan kännas ibland=} Tilliten som är, och alltid varit, en akilleshäl i mitt liv, tar nu en allt större plats och jag tror på mig själv, men också på mina medmänniskor. Det känns verkligen som om jag lever på moln just nu ...